Efter 39 år i handbollens tjänst, otaliga rubriker och en meritlista som sträcker sig från moderklubben HK Eskil till SM-guld och Champions League, meddelar Andreas ”Stocken” Stockenberg att han lägger av. I en öppenhjärtig intervju med Handbollskanalen berättar han mer om beslutet.
Beskedet att en av Handbollssveriges mest färgstarka profiler väljer att kliva av har slagit ner som en bomb. Men för Andreas Stockenberg själv är det resultatet av en lång tids rannsakning. Efter att ha tränat lag i 27 år känner han att den inre kompassen pekar bort från hallen.
– Det är väl dags att göra något annat nu. Jag har lovat mig själv i alla år att den dagen jag inte brinner för det här längre, då ska jag sluta. Nu är den dagen här, säger han till Handbollskanalen.
En ärlig bild av elitidrottens baksida
I intervjun ger ”Stocken” en bild av vad livet som elittränare faktiskt innebär. Bakom de taktiska dragen och de passionerade gesterna vid sidlinjen döljer sig en vardag präglad av hög press och konstant tillgänglighet. Han beskriver ett klimat som med åren blivit alltmer dränerande.
– Att vara elittränare är inte bara guld och gröna skogar, det är 80 procent ångest, säger han och fortsätter:
– Det är väldigt sällan man får vara glad och nöjd. Det är alltid nästa match, nästa säsong, nästa träning eller nästa möte. Det är en psykisk påfrestning som inte alltid är sund. Jag tror faktiskt att fler tränare skulle behöva göra som jag – ta något år då och då för att faktiskt orka med. Allt med elitidrott är inte sunt.
Stockenberg berättar dessutom om på vilket sätt tränarrollen har förändrats och blivit mer komplex under de åren han varit aktiv.
– Förr räckte det med att vara tränare, men idag förväntas man vara allt. Man ska vara psykolog, man ska hantera föräldrar, man ska vara en duktig coach och sköta individuella utvecklingsplaner för varje spelare. Det är en enorm kravbild och det tär på krafterna.
Stoltheten i att vara obekväm
Under sina år i klubbar som Alingsås, Sävehof, Amo och nu senast Önnered, har Stockenberg gjort sig känd för att aldrig be om ursäkt för sin personlighet. Han har ofta varit i luven på både domare och styrelser, något han reflekterar över med en blandning av stolthet och självinsikt.
– Jag är mest stolt över att jag alltid varit mig själv. Jag har aldrig ”slickat röv” uppåt för att få de finaste jobben, utan jag har nästan jämt gått min egen väg. Skulle jag ha anpassat mig mer hade jag kanske kunnat gå ännu längre i karriären, men då hade jag tappat det jag står för. Jag är frispråkig, ibland säger jag för mycket och ibland skäller jag ut folk, men jag ångrar i princip ingenting.
Vid frågan kring hur ”Stocken” själv skulle summera hans bidrag till sporten är det framförallt individerna han hjälpt på vägen som kommer upp – inte titlarna han varit med och tagit.
– Jag är jävligt nöjd över att ha varit med och fostrat bortåt hundra landslagsspelare genom åren. Att se unga spelare utvecklas och nå hela vägen, det är en stor grej för mig.
Framtiden: ”Det ska bli skönt att inte vara uppbokad varje kväll och helg”
Trots att beslutet känns rätt i magen, medger Stockenberg att det finns en viss rädsla inför vad som väntar. Efter att ha levt i en handbollshall i nästan 40 år är det civila livet ett oskrivet blad.
– Handbollen har varit min livsstil, men nu vill jag testa att vara ifrån den i något år och se om man får tillbaka suget och drivet. Det ska bli skönt att inte ha krav på kvällarna och att inte vara uppbokad varje helg och jul.
Han lämnar dock en liten dörr på glänt för framtiden, även om ledarstolen i Önnered blir hans sista för den här gången.
– Man stänger aldrig dörrar helt, men just nu behöver jag ta hand om mig själv och må bra.
Slutspurten kvar
Innan han lämnar sporten för en välbehövlig paus väntar en intensiv vår. För ”Stocken” finns det ingen tanke på att trappa ner under de sista månaderna av kontraktet.
– Nu är det roligaste kvar med USM och slutspel. Det ska bli kul att vara delaktig och följa det hela vägen ut. Jag har gjort mitt bästa för svensk handboll, och det kan ingen beskylla mig för att inte ha gjort.