Följande text är en insändare:
Utan full inblick i vilka dialoger som förs i andra forum kring utvecklingen av svensk handboll och den riktning vi är på väg i, väcks flera frågor. Har den planerade strategin utvärderats, och ser vi några tydliga resultat? Är förbunden nöjda med den handboll som spelas i hallar runt om i Sverige och med tillväxten av spelare? Ser vi en positiv utveckling med fler lag i mindre regioner? Lyckas vi utveckla fler och bättre handbollsspelare, behålla unga spelare längre och spela en attraktiv handboll som lockar publik, utövare och sponsorer?
Jag har inga färdiga svar, men upplever att dessa frågor är både relevanta och nödvändiga att ställa. Min bild är att vi i Sverige inte tävlar på tillräckligt hög nivå för att fullt ut mäta oss med utländska klubbar, vare sig på klubbnivå eller landslagsnivå. Framför allt på damsidan upplever jag att tillväxten inte är lika stark som på herrsidan. Det verkar bli svårare att få fram nya talanger som tar plats i damlandslaget, och vi förlitar oss ofta på äldre, rutinerade spelare. Trygghet prioriteras före utveckling och framtida potential. Saknar vi talanger – eller finns det andra orsaker?
Jag vill hålla dialogen i ett tidigt skede, där vi som ungdomsledare och föreningar faktiskt kan påverka utvecklingen och utbildningen av våra barn och ungdomar. Utan att slå fast vad som är rätt eller fel vill jag ställa frågan: gör vi rätt? Har vi utvärderat de riktlinjer och rekommendationer som tagits fram och säkerställt att vi är på rätt väg?
Snabb handboll – men till vilket pris?
Vi talar ofta om vikten av snabb handboll och individuellt skickliga spelare, där fokus ligger på att utveckla individen till framtidens handbollsspelare. Det handlar om offensivt försvar, spelstörande moment, kontringsspel och många dueller – att kunna slå sin spelare och spela man-mot-man. Mycket av detta är modernt och i grunden sunt. Individuell teknik, att bemästra grunder som fotarbete, finter, skott, passningar, bromsningar, tacklingar och styrspel är avgörande delar i spelarutvecklingen.
Vi har också experimenterat med offensiva försvarsspel, som 3–2–1 och 3–3, samt spel med fem utespelare för att skapa större ytor. Min oro kring denna trend är dock att utvecklingen sker på bekostnad av lagspelet och handbollens kärna. Upplevelsen är att handbollen allt mer utvecklas mot en individuell idrott, där individens prestation värderas högre än lagets samspel. Glädjen och lagsammanhållningen riskerar att bli mindre viktiga.
Detta gynnar ofta de spelare som ligger längst fram i sin utveckling, medan andra blir mindre delaktiga. Fler spelare väljer att sluta tidigare än de annars kanske hade gjort, eftersom de upplever sig som en svag länk och inte känner tillhörighet eller delaktighet i laget. Detta är inga faktabaserade påståenden, utan personliga observationer och reflektioner.
3–3 i unga åldrar – ett problematiskt försvar?
Personligen är jag kritisk till att 3–3-försvar tillåts i unga åldrar och anser att det riskerar att vara skadligt för ungdomars utveckling och för kärnan i vad handboll är. Ett argument jag vill lyfta är följande: det finns tydliga regler som förbjuder punktmarkering i unga åldrar, exempelvis i ett 5–1-försvar där en spelare tas bort ur spelet. Samtidigt finns inga regler som hindrar att tre spelare i praktiken punktmarkeras i ett 3–3-försvar – snarare uppmuntras det. Den kontrasten upplever jag som problematisk.
I ett 3–3-försvar placeras ofta de snabbaste och skickligaste spelarna längst fram, medan de bakre försvararna ofta är långsammare eller större spelare. Dessa blir under match ofta mindre delaktiga och får mindre bollkontakt och matchträning. Möter de en snabbare spelare hamnar de lätt i utsatta situationer, vilket kan leda till minskat självförtroende, frustration från lagkamrater och i vissa fall ökad skaderisk genom dragningar bakifrån, knuffar eller armar mot huvud och ansikte.
Visst utvecklas individuell teknik och fotarbete hos ett fåtal spelare – kanske är det tanken. Men det jag ser är att man inte lär sig att arbeta som ett lag: att stötta varandra, kommunicera, hjälpa till och lösa situationer tillsammans. Självförtroendet som byggs genom lagets gemensamma prestation uteblir.
I ett 3–3-försvar är det oftast de tre främre spelarna som erövrar bollen och får möjlighet till snabba spelvändningar och anfall. De bakre spelarna deltar sällan i anfallsspelet. De lär sig inte att ge understöd, kommunicera eller överlämna ansvar i försvarsspelet. Att peppa varandra, ge en high five eller bygga lagkänsla får mindre utrymme. Resultatet blir att man utvecklar några redan skickliga individer, snarare än ett lag.
Hur klubbar och föreningar väljer att spela är naturligtvis deras beslut, och jag lägger inga värderingar i hur de förbereder sina spelare för nästa nivå. Min oro handlar i stället om att 3–3 sällan används på högre nivåer, i elit eller landslag. Ger vi då våra unga spelare rätt grund för framtiden? Dessutom påverkar 3–3 inte bara det egna laget, utan även motståndare som tvingas anpassa sitt spel. Där ställer jag mig frågan: vart är vi på väg, och i vilken utsträckning är detta verkligen utvecklande för handbollen på sikt?
Publikupplevelsen och anfallsspelet
När jag ser ungdomsmatcher där lag spelar 3–3 upplever jag ofta att det är tråkigt som publik. Det känns inte längre som handboll. Ja, sporten utvecklas, men till vilket pris? Det handlar inte längre om fantasifullt anfallsspel, lagkombinationer, växelspel, passningsspel och speluppfattning. I stället handlar det om att springa snabbare än sin motståndare, utmana en-mot-en och ta sig förbi individuellt.
Att bygga upp anfall, rulla boll, involvera hela laget och genomföra det man tränat på blir i praktiken omöjligt. Växlar, varianter, linjespel, spärrar och kantspel försvinner. Kantspelare får sällan avsluta från sina positioner, utan förväntas i stället springa in centralt. Det man tränar på under veckan får sällan genomslag i match.
Jag kanske är gammalmodig, men jag upplever inte att detta är utvecklande för handbollen. Snarare tvärtom. 3–3 är ett effektivt spelförstörande försvar som ofta leder till segrar, men till priset av att motståndaren hindras från att spela konstruktiv anfallshandboll.
Vad vill vi utveckla?
Hur ska vi utveckla anfallsspelare på olika positioner – kanter, linjespelare, skyttar och spelfördelare – om vi aldrig får möjlighet att spela anfallshandboll som lag? Hur ska unga spelare lära sig kombinationer, rullspel, inspel och passningsspel? För mig är detta kärnan i handboll: ett lagspel där alla är delaktiga.
Jag är rädd att vi tappar många spelare i unga åldrar, spelare som inte känner tillhörighet eller möjlighet att bidra och därför väljer andra idrotter. Samtidigt tappar vi publik och engagemang från föräldrar som upplever att deras barn bara springer upp och ner på planen utan att vara delaktiga.
Så min fråga kvarstår: är detta verkligen rätt väg att gå i barn- och ungdomshandboll? Att tillåta 3–3 vid halva plan och därigenom hindra all form av konstruktiv anfallshandboll? Att prioritera individuella duellspelare framför ett brett och inkluderande lagspel?
Att spela 3–3 i äldre åldrar är en sak. Men i barn- och ungdomshandboll, där punktmarkering länge varit förbjuden, borde kanske även 3–3 ses över och utvärderas.
Mina resonemang är inte faktabaserade, och det finns självklart starka argument för 3–3-försvarets fördelar. Jag har haft många dialoger med ledare som passionerat försvarar detta spelsätt, ofta med goda argument för hur det utvecklar deras lag. Mycket av detta delar jag. Men alltför ofta handlar det om hur man vinner matcher genom att förstöra motståndarens anfallsspel.
Och det är just där min poäng ligger: när utvecklingen leder till att lagspel, samarbete och anfallshandboll blir sekundärt – då måste vi våga ställa frågan om det verkligen är dit vi vill.
/Conny Frih, handbollsförälder och tidigare ledare