Läktarkampen, isländska fullträffen & (för) sena uppvaknandet – här är Ola Selbys tre punkter efter att Sverige förlorade mot Island.
Läktarkampen
Redan före matchen drog igång låg det i luften att det skulle bli de isländska supportrarna som vann läktarkampen. Jublet vid spelarpresentationerna var på minst samma nivå som det var från de i antal betydligt fler svenska fansen. Och när matchen väl började var det Áfram Island som ekade över Malmö Arena. De isländska fansen var sen rätt överlägsna matchen igenom (bortsett från när Sverige närmade sig i målprotokollet i början av andra halvlek) när det gäller ljudnivå, och det är väl bara att konstatera att det inte blev en ny magisk kväll (åtminstone inte med svenska ögon sett) som den i Scandinavium häromåret.
Isländska fullträffen
Island fick träff på precis allt i första halvlek. Försvarsspelet var aggressivt, följsamt och effektivt, och höll Sverige till tolv mål, varav bara tio spelmål. Framåt var det fullt ös och antingen innebar de hänsynslösa attackerna mål eller straff/utvisning. En imponerade halvlek av ett lag som nu visade hur hög högstanivån som bor i laget är. Och 18–12 efter 30 minuter mot ett Sverige som fram till dess hade imponerat – det är ruggigt starkt. Och där avgjordes matchen, inte enbart på grund av den stora ledningen utan eftersom de isländska spelarna då fick tillräckligt med tro på att de skulle kunna vinna matchen. Och hatten av till Island som levererade när det behövdes som mest.
(För) sena uppvaknandet
När Sverige väl vaknade till, som de gjorde i andra halvlek, då var det för sent. Och sex mål var bevisligen för mycket att ta in mot ett lag av Islands kaliber. Sexmålsunderläget var visserligen nere på ett mål en period i halvleken, men sen fick Island ordning på det igen och löste segern. En rejäl förbättring av Sverige i andra halvlek dock, även om det rann iväg igen på slutet.
Men vad sysslade Sverige med i första halvlek? Från start hade de svenska spelarna det otroligt jobbigt bakåt, framförallt på vänstersidan, där Omar Ingi Magnusson gjorde lite som han ville, och sen följde Viggo Kristjánsson på med sju mål (majoriteten från strafflinjen, men ändå). Framåt var det ett tamt Sverige, vars attacker från de senaste matcherna inte alls gick att känna igen. Och det bjöds dessutom på mängder av tekniska fel. Även om jag inte tror att det var så, så SÅG det åtminstone ut som om de isländska spelarna ville mer än de svenska.