Han är tidigare landslagsspelare, assisterande förbundskapten och en av de mer erfarna profilerna som valt att kliva rakt in i ungdomsidrotten – som föräldratränare. I en tid där nepotism, utslagning och pressade ungdomsmiljöer diskuteras allt mer öppet slår Martin Boquist fast:
– Jag är framför allt vuxen. Och det är vårt ansvar att inte göra det här svårare än det är.
I vår intervju berättar 48-åringen om att träna sina barn, om gränsdragningarna i vardagen och om varför han menar att svensk ungdomshandboll ibland skulle må bättre av att ”slappna av”.
Det här är första delen i Handbollskanalens artikelserie om det känsliga ämnet föräldratränare och nepotism inom svensk handboll.
När familjen Boquist flyttade hem från Danmark 2010 hamnade Arvid, tillsammans med sin kusin, i en liten årskull i Enköping. Laget behövde vuxna. Först klev Martins fru Jenny in. Senare gled Martin själv in i verksamheten, steg för steg, och tog över mer ansvar i takt med att grupper slogs ihop och åldrarna växte.
– Jag kom in i 2005-gänget och vi var väldigt måna om att alla skulle spela. Grundläggande för mig är att alla betalar lika mycket medlemsavgift. Tränar du, så spelar du. Det är inte svårare än så, säger Martin Boquist till Handbollskanalen.
Som av en händelse spelar fem av spelarna födda 2005 från det Enköpingslaget nuförtiden i landets två högsta serier.
Boquist poängterar att tävlingsmomentet i ungdomshandbollen ibland missförstås.
– Är det USM gör vi lite skillnad, för då tävlar vi på ett annat sätt. Men är du uttagen till match så spelar du minst 25 procent i USM och 50 procent i serien. Jag följer ett excelark ganska slaviskt för att hålla koll. Tränar du, då ska du också få spela.
Det uttalade rättvisearbetet är också en förklaring till att han aldrig oroat sig för att bli anklagad för nepotism.
– Det blir mer att jag tänker ”oj, glömde jag byta?” eller ”blev någon sittande för länge?”. Den äckliga känslan i magen kommer om man själv avviker från det man lovat föräldragruppen. Men jag känner inte att mina barn fått fördelar.
Gränsen mellan pappa och tränare
Med en familj där alla på något sätt lever med handboll, är separationen mellan rollerna ändå något Boquist arbetat aktivt med.
– Mina barn har inte fått veta saker före andra. De vill gärna veta hur träningen var och vad som händer, men det tar vi i hallen. Vem som startar, speltid – det får de reda på samtidigt som alla andra.
Samtidigt skräder han inte orden om hur viktigt han ser sitt vuxenansvar.
– Jag är framför allt vuxen. Inte fan är det jag som tävlar när mina 16-åringar spelar. Jag ska se till att de är trygga. Jag är noga med att man gör sitt bästa, men det betyder inte att man måste vara bra. Det tror jag är ett stort missförstånd.
Den återkommande betoningen på att ”vara en bra vuxen” blir också en sorts motvikt till diskussionen om föräldratränare och professionalisering – något han menar ibland går helt överstyr.
– Som jag ser det är många lag som uppför sig illa – gapar, skriker på domare, hetsar – ofta de lag som inte har föräldratränare. Krasst: Vad är det vi håller på med? Ska vi skapa landslagsspelare eller folk som tycker handboll är roligt?
”Matcher är bara en indikation” – och varför A-pojk & A-flick blir en vändpunkt
En viktig del i Boquists filosofi är synen på träning kontra resultat. I Handbollskanalens artikelserie ”Bäst eller flest” återkom frågan om bredd kontra topp i ungdomshandboll – här fortsätter Boquist på samma spår.
– Matcher är bara indikationer på var vi står och vad vi behöver träna på nästa vecka eller månad. Jag som tränare gör inga mål, jag blockar inga skott, jag räddar inga bollar. Det är spelarna som ska göra det.
Han beskriver också en återkommande brytpunkt i svensk ungdomshandboll.
– Tyvärr är det så att många föräldrar som tränar, men inte har bakgrund, slutar vid A-pojk eller A-flick. Då blir det plötsligt jättemycket fokus på resultat. Men det är inte vi ledare som ska vinna matcherna – det är spelarna som ska tävla när de får tid på banan.
Debatten om tränarutbildningar är återkommande i svensk handboll. Boquist ser både fördelar och risker.
– Jag har lärt mig mycket om fysträning och ledarskap tack vare utbildningarna. Men ännu viktigare är att vara vuxen. Samtidigt tycker jag mig se en monopolisering av utbildningar. Behöver klubbar som har 50 spelare födda ett år verkligen plocka fler spelare från mindre föreningar? Om alla utbildas likadant blir det farligt. Alla kan inte spela Handbollsligan, alla kan definitivt inte bli landslagsspelare. Vi vet inte ens vem som kommer att nå dit. Så slappna av!
Det där ”slappna av” återkommer gång på gång – i frågor om resultat, om barns utveckling och om förväntningar.
Nepotismen – eller alternativet?
Frågan om nepotism i ungdomshandboll väcker starka känslor. Boquist förstår varför den kommer – men tycker ibland att fokus ligger fel.
– Jag vet inte. Grundläggande vill jag säga: slappna av, det löser sig. Kom på träning, träna. Ha kul med din handboll. Kanske är det inte tränarens fel om du inte har kul – kanske ligger det i dig själv.
Han pekar också på den praktiska verkligheten för många föreningar.
– Vad är alternativet till att ha föräldratränare? I Enköping har knappt herrtränaren betalt. Ska vi då säga att föräldrar inte får träna barn? Det är orealistiskt. Däremot borde det finnas regler för dåliga vuxna. De ska inte få träna barn.
”Det ger oerhört mycket energi”
Trots debatten, trots granskningen och trots de svåra gränsdragningarna tvekar han inte när han får frågan om han skulle rekommendera andra föräldrar att träna sina barn.
– Absolut! Det ger oerhört mycket energi. Du får många skratt. Det är skitkul. Det enda jag vill är att de unga ska fortsätta spela. Det är hemskt när någon slutar för att de tror att de inte är bra nog. Hur bra du är som spelare är för mig irrelevant. Tycker du det är kul – fortsätt.
Och rådet, till både klubbar och föräldrar, sammanfattas i samma fras som han återkommit till genom hela intervjun:
– Var en bra vuxen. Slappna av. Det löser sig. Verksamheten ska vara för alla, säger Martin Boquist.