72 matcher, tusentals aktioner och en tydlig riktning. Inför USM i Uppsala går det att se klara trender i svensk ungdomshandboll – där försvarsspelet lyfter, men där både kantspel och lagets samspel fortfarande jagar internationell nivå.
– I min roll som elitutvecklare inom Svenska handbollförbundet har jag djupdykt i analysen av USM:s finalsteg och jämfört med internationella U-mästerskap. Det ger oss en tydlig bild av vad vi behöver utveckla mer och mindre, säger Toni Johansson till Handbollskanalen.
USM är mer än ett mästerskap. Det är en temperaturmätare på svensk handboll, och få har gått så djupt i den analysen som Toni Johansson. I sin roll inom Svenska handbollförbundets landslags- och utvecklingsenhet har han under de senaste två åren brutit ner spelet på detaljnivå.
Totalt har 72 matcher från finalstegen i P16, F16, P18 och F18 analyserats. Inte bara översiktligt, utan sekvens för sekvens, beslut för beslut. Det handlar om allt från var avsluten tas och hur effektiva de är, till hur lagen hanterar tekniska fel, spelar i numerära överlägen och hur snabbt de kan ställa om från försvar till anfall. Och kanske viktigast av allt: hur den svenska verkligheten står sig mot internationell nivå.
En av de tydligaste insikterna hos Toni Johansson handlar om spelet sju mot sex, en spelform som blivit allt vanligare även på ungdomsnivå. Användningen är hög, men effektiviteten släpar efter.
– Statistiken visar att 7-mot-6 används nästan lika mycket i F18 som i P18, men utdelningen är för låg. Vi ser bara 44 procent positivt utfall i P18 och 41 procent i F18.
Siffrorna säger något större än bara procent. De pekar på en trend där taktiska verktyg plockas upp tidigt, men där utförandet ännu inte når hela vägen.
Kantspelet – utvecklingspotential finns
Ett annat område som sticker ut, och där Sverige tydligt har en bit kvar, är kantspelet. I en tid där internationella toppnationer ofta ligger på 75–80 procents effektivitet från ytterpositionerna, visar USM en annan verklighet.
– På flicksidan låg vänsterkanten på 36 procent och högerkanten på 44 procent. På pojksidan är det något bättre, men fortfarande inte på den nivå vi ser internationellt.
Det är siffror som väcker frågor om både teknik, beslutsfattande och träningsinnehåll – och som blir extra intressanta att följa under årets mästerskap. Men analysen är långt ifrån ensidigt kritisk. Tvärtom finns det tydliga framsteg, inte minst i försvarsspelet.
Den moderna handbollen ställer allt högre krav på försvarare: rörlighet, tajming, teknik och förmågan att vinna dueller i olika situationer. Där syns en tydlig progression hos de svenska ungdomarna.
– Vi ser allt fler skickliga försvarsspelare som behärskar flera tekniker och kan agera framgångsrikt i individuella dueller. Det är en utveckling som gläder mig och som vi jobbar aktivt för, säger Johansson.
Men även här finns nyanser. För medan mittförsvaret ofta får mycket uppmärksamhet, pekar Johansson på en position som halkat efter.
– Spelet på position ett är en utmaning. Det är en komplex roll som ofta hamnar i skuggan av det centrala försvarsspelet. De yttre försvararna får inte samma fokus i träningen, och där behöver vi höja kunskapen.
Tempot och omställningsspelet har blivit en större del
Och kanske är det just i skärningspunkten mellan det individuella och det kollektiva som den största framtidsfrågan finns. För när man lyfter blicken från siffror och analyser, och istället lyssnar på tränare och ledare ute i hallarna, är bilden slående lik. Det handlar om skicklighet, men också om balans.
Sarah Fransson, förbundskapten för F16-landslaget, ser hur tempot och omställningsspelet blivit en allt större del av ungdomshandbollen, där lagen konsekvent söker snabba avslut och tidiga lägen. Men hon pekar också på vad som avgör matcherna när det verkligen gäller.
– Framför allt kanske trycket i omställningsspelet har ökat rejält. Man ser att lagen verkligen vill kontra och gå snabbt framåt, och att mycket avgörs tidigt i anfallen. Men det är fortfarande de individuella prestationerna som fäller avgörandena.
I hennes bild är det tydligt att dagens spelare tränas annorlunda än tidigare generationer.
– Det satsas mycket på individuell teknik, genombrottsspel och dueller. Det är inte lika mycket tungt skytte som förr, utan mer fokus på att vinna sin situation.
Samma utveckling ser Frenne Båverud, en av två förbundskaptener (Caroline Friberg är den andra) för F18-landslaget, men han sätter också fingret på vad som riskerar att gå förlorat när individen står i centrum. Med en bred erfarenhet av ungdomshandboll beskriver han en generation där den tekniska nivån är högre än någonsin, men där samspelet inte alltid hänger med.
– Det är imponerande hur skickliga spelarna är i dag, nästan alla kan skjuta och ta sig igenom. Men jag tycker att försvarsspelet saknar lite av det kollektiva, att jobba tillsammans och lösa situationer som en enhet.
Han menar att utvecklingen är logisk, men också att nästa steg redan skymtar vid horisonten.
– Mycket har handlat om individen, och det fungerar just nu. Men jag tror att pendeln kommer svänga tillbaka mot mer kollektiva lösningar, både i anfall och försvar.
Även Björn Sätherström, förbundskapten för P18-landslaget, landar i samma slutsats när han ser på helheten. Efter att ha följt utvecklingen över tid konstaterar han att svensk handboll producerar spelare med hög teknisk och taktisk nivå, men att det inte räcker hela vägen.
– Vi är ganska rätt ute när det gäller teknik och taktik, och vi får fram väldigt bra individer. Men vi måste bli bättre på att få fram lagspelare också, säger Sätherström.