I höstas pratade vi på Handbollskanalens redaktion om selektering inom handbollen. Vi pratade om akademier, vi pratade om elit vs bredd och vi pratade om hur handbollen ska bli bättre på att få så många som möjligt att spela så länge som möjligt.
Sen läste jag Patrik Brennings lysande bok ”Så vinner vi igen”. En bok som handlar om just de sakerna och en bok som alla som verkar i idrottens värld, oavsett hur, borde läsa. Så nu ska även vi, precis som Brenning gjorde fast då med fotboll, ishockey och tennis som största fokus, ta en titt på de här stora frågorna fast då inom handbollen.
Varför finns akademier? Vilka akademier finns inom handbollen idag?
Hur ska Svenska handbollförbundet bäst fördela resurser mellan elit och bredd? Hur mycket press känner handbollen från andra idrotter att de ska ”ta” barn och unga ifrån handbollen? Hur fångas spelare upp som inte blir uttagna till riksläger, Sverigecupen, ungdomslandslag?
Vilka risker finns med selektering? Vilka risker finns med att barn och unga scoutas på Sverigecupen och att flera sedan flyttar ifrån tryggheten på hemmaplan?
Varför är det en kraftig överrepresentation till våra ungdomslandslag vad gäller spelare födda jämna årgångar och spelare som är födda under det första halvåret?
Hur stort problem är det att små föreningar påverkas av att åldersgränsen för seniorspel ligger på 17 år? Att de spelarna slutar med handboll och väljer annan sport istället kan ju inte vara bra för handbollen i längden. Eller är skaderisken för stor med att spela seniorhandboll innan du fyllt 17 år?
Är handboll en sport för alla? Medlemsavgifter har höjts de senaste åren = färre familjer har råd och därför slutar barn och unga spela. Eller börjar de inte ens spela.
Hur problematiskt är det med föräldrar som påverkar sina barn och tar kontakt med elitföreningar för att påverka deras framtid? Och hur hanterar föräldrar alla historier som finns där ute om föräldrar som ”offrat allt” för att deras barn ska lyckas?
Finns det fortfarande möjligheter till spontanhandboll? Eller har den organiserade idrottens hårda krav på närvaro gjort att tid till spontanhandboll inte längre finns för barn och unga?
Mängder av barn och unga bygger hela sina identiteter på att de är handbollsspelare. Vad händer om de inte lyckas? Vem tar hand om dem då? Och hur jobbar de klubbar som petar ut barn med detta?
Och vad är egentligen en ”talang”? För några år sedan när jag intervjuade Tomas Axnér i samband med ett USM i Uppsala sa han ”Orken och talangen att träna är det viktigaste”. Och det finns ju poänger i det så klart. Behöver vi omdefiniera vår syn på talang? Jag tror det.
Som ni ser finns det gott om frågor. Jag tror kanske inte att vi kommer att få svar på alla frågor under vår artikelserie (som jag jobbar med för fullt) men förhoppningen är att vi kan få svar på några. Och att vi kan bidra till debatten.
I Patrik Brennings bok står det mängder av kloka saker. Ett citat fastnade särskilt hos mig, från den amerikanska journalisten David Epstein: ”Alla föreningar borde lägga lika mycket fokus som de idag lägger på att göra sitt urval på att se till att det i tidig ålder är så lågt bortfall som möjligt”.
Har du tips eller förslag kopplat till alla dessa frågor? Mejla mig! Det gör du på ola.selby@handbollskanalen.se.
Bolen finns förresten att köpa på bland annat Adlibris och Bokus.