Sista matchen för säsongen i division 4 väst nordväst och Stenungsunds HK:s herrlag hade ont om folk. Då ställde före detta elitspelaren Elin Hagström upp.
– Det var kul! Jag skulle nog tacka ja igen, säger Elin Hagström till Handbollskanalen.
Det var alltså säsongens sista seriematch och dessutom borta mot GF Kroppskultur B en söndagskväll. Att det var ont om folk i Stenungsunds HK:s trupp var kanske ingen tillfällighet. Men där kom Elin Hagström in och såg till så att matchen kunde spelas som planerat.
– Min pojkvän spelar i laget men han skulle egentligen inte spela mot Kroppskultur. Vi var på väg hem från Danmark och fick reda på vid lunch att de hade tre gubbar till matchen. Då kände väl pojkvännen att han nog var tvungen att spela och när de ändå inte fick ihop det sa jag att jag kunde ställa upp så att de fick en avbytare åtminstone, säger Elin Hagström.
– De fick skramla hela eftermiddagen efter folk, men de brukar lösa det. Den här gången var det tuffare, men då tänkte jag att det kunde vara tacksamt för laget om de fick med sig en avbytare.
Men Hagström, med bakgrund i bland annat Kärra HF, var knappast någon bänkvärmare under matchen. 35-åringen spelade drygt 50 minuter.
– Jag började som spets bakåt i vårt 5-1 och det var rätt kul. Men jag gick bara på boll, jag vågade inte nudda kroppar i början. Sen spelade jag på högerkanten under största delen av matchen, det var väl där jag var minst i vägen, säger hon och skrattar.
– Jag hann dra några växlar på nio meter och då blev det roligare. Ska jag vara med fler gånger vill jag nog inte vara högerkant.
Det var första gången Hagström spelade med och mot killar och det verkar ju minst sagt ha gått bra.
– Det var kul. Största oron var kring bollen, vi damspelare har ju mindre boll. Jag tänkte mest att om jag inte ens kunde hålla i bollen hade det blivit ännu mer orättvist än det hade behövt vara. Men det gick bra ändå. Sen är det klart att det är en jätteskillnad med fysiken, men jag tyckte att det var kul ändå.
– Jag skulle nog tacka ja igen, så länge de känner att det är okej. Vi fick ju kolla innan med motståndare och domare, men jag ställde ju upp för att matchen skulle kunna spelas.
Hur upplevde du att spelarna i Kroppskultur agerade i förhållande till dig?
– I början var de nog lite försiktiga eftersom jag är tjej. Men jag jagade ju bara boll och tog inte kontakt. Men sen blir det som det blir, har man spelat handboll i så många år som jag har så smäller man på om läget finns. Efter att jag gjorde det vågade de kliva på mer.
– Min pojkvän var lite rädd någon gång när jag klev in och stoppade någon. Han menade att jag inte hade behövt göra det utan att jag bara kunde flytta på mig. Men ju längre matchen gick desto mer tänjde jag på gränserna. Och man hinner ju inte tänka alltid utan man försöker stå där om någon vill gå mellan ett-två.
Hagström avslutade karriären för tre år sedan, då i Stenungsunds damlag, vilket så klart gör prestationen (om än i division 4) betydligt mer imponerande. Men huruvida det blir mer spel framöver verkar osäkert.
– Jag vet faktiskt inte. Handboll kommer alltid att vara svinkul, bland det roligaste jag vet. Men livet ser lite annorlunda ut nu, säger Elin Hagström.