När jag var 17 år ville jag byta handbollsförening. Eller nej, låt mig rätta mig själv, jag ville inte byta förening men jag ville få den speltid jag förtjänade. Jag kan ha varit den minst tippade spelaren att någonsin byta förening och att ta det beslutet som 17-åring var fruktansvärt, det var ju inget jag ville men det var något jag behövde göra. Jag var ju bara en 17-åring med stort driv och engagemang som ville spela handboll på rättvisa villkor och utvecklas. Som 17-åring utvecklas du inte på bänken.
Låt mig börja från början.
Den försäsongen hade varit den bästa någonsin och jag var snabbare, starkare och kanske till och med bättre än vad jag någon gång varit under mina handbollsår. Vårt 90-lag skulle inte längre finnas utan nu var det full fokus på A-lag och B-lag. Min ambition fanns naturligtvis hos A-laget där jag varit med säsongen innan precis som många andra spelare från 90-laget och bidragit till att vi avancerade till division två trots att laget bara funnits två säsonger.
Redan innan säsongen körde igång kände jag en oro inombords, en av tränarna vi skulle ha den här säsongen hade haft årskullen över mig förr i tiden och kände således de spelarna som var kvar väldigt väl. Tränarna ansåg att det var de spelarna som skulle vara grunden i A-laget trots att 90-laget varit de med framgång och flest spelare. Det var det inte svårt att förstå vilka som skulle få starta matcherna, jag tror vi alla vet hur lätt det är att få fördel av att ha en nära relation med tränare. Men det var bara att acceptera läget och bevisa att man förtjänade sin plats. Jag hade aldrig varit rädd för konkurrens eftersom jag ansåg att det var något som motiverade till att jobba hårdare och dessutom är det ju ett faktum att när du spelar i ett lag vill du vara omgiven av bra spelare. Innan säsongen började hade vi samtal med tränarna och de hade då berömt mig för min inställning samt tryckt på att jag skulle få ha en tung roll i försvarsspelet, något som gjorde min väldigt lycklig eftersom försvarsspel var det närmst mitt hjärta. Jag hade även under samtalet fått beröm för de sett att jag efter en träningsmatch varit ute och sprungit, jag valde dock att inte berätta att det var för att jag var frustrerad för jag fått så lite speltid trots att vi bara var två mittsexor.
Natten innan vi hade seriestart och skulle spela vår allra första match någonsin i division två långt ner i Skåne, med andra ord en bra bit ifrån Jönköping, drömde jag mardrömmar. Jag drömde att jag inte fick spela och var bänkad hela matchen och när jag vaknade mådde jag illa. På bussen ner berättade jag om min dröm för en av mina lagkompisar och hon försökte trösta mig genom att säga att det bara var en dröm och att jag naturligtvis skulle få spela. Men min magkänsla sa att hon hade fel.
Jag spelade inte en minut den matchen och jag kan erkänna att i slutet av matchen kom tårarna. Jag försökte dölja min besvikelse så gott jag kunde och hoppades att ingen märkte. Det gjorde ont att sitta i 60 minuter på en bänk i en handbollshall i Skåne under en premiärmatch i sitt livs bästa form och inte få spela en minut.
Hade det här varit en saga så hade allt ordnat upp sig genom att jag fortsatt kämpat, fått chansen att konkurrera på lika villkor och sedan fått den speltid jag förtjänat. Men tyvärr var det inte som en saga och under hela höstsäsongen tillbringade jag mest tid på bänken med några få inhopp. I B-laget fick jag chansen att spela hur mycket jag ville men att spela med spelare utan ambitioner i division 3 Småland när man är i sitt livs bästa form var praktiskt taget grymt. Så mestadels avstod jag, det gjorde mer ont än vad det gjorde mig glad.
Hade det inte varit för människor omkring mig, som föräldrar, gamla tränare och andra i föreningen, som stöttade mig och ifrågasatte varför jag inte fick spela så hade jag antagligen blivit så nedbruten att jag aldrig hade kunnat återhämta mig igen. Det är svårt som 17-åring att tro på sig själv i sådan situation men någonstans djupt där inne visste jag ju vad jag kunde och jag visste att jag förtjänade mer än vad jag fick.
Ibland i livet kommer det tillfällen som är avgörande för framtiden, det är specifika tillfällen när du når en brytningspunkt och du känner att nu får det vara nog. Min brytningspunkt kom efter en match i slutet av hösten där jag gjort två inhopp som varit magiska. Jag hade skött försvarsspelet helt perfekt men ändå inte fått vara länge på planen innan jag blev utbytt. Då bestämde jag mig att jag efter matchen var tvungen att prata med mina tränare och fråga vad det egentligen var som pågick. Men efter matchen var det faktiskt en av mina tränare som ville byta några ord med mig. Han ville ge mig beröm för mina inhopp och jag stod där och förstod ingenting vilket ledde till en av de mest avgörande frågorna för mig någonsin inom handbollen; ”Men varför får jag inte spela då? Varför får bara ***** spela?”. Svaret blev; ”Ja men du vet, hon är hon”.
Där i just det ögonblicket bestämde jag mig för att byta handbollsförening. Jag hade blivit kontaktad av tränaren för juniorlaget i den konkurrerande föreningen son gärna ville ha mig i sitt lag och där jag visste att jag skulle kunna få speltid tillsammans med ambitiösa spelare. Det var i den stunden jag beslutade mig för att lämna min modersklubb där jag hade spelat i 10 år, varit lagkapten i flera av de åren och lagt ner hela min själ.
Jag kommer ihåg den här delen av mitt liv som tuff och mörk, jag kommer ihåg hur mycket jag grät och hur orättvist det kändes den dagen när min moderklubb beslutade att inte skriva på övergångspapperna. Så i ett halvår tränade jag med den nya klubben utan att spela en enda match. Om det var kul att inte få spela en match? Nej. Om jag mådde bättre än att vara fast i en destruktiv frustrerande situation? Ja.
Än idag blir jag så ledsen när jag tänker tillbaka på hur fel allt var den här tiden med tränarnas inställning men mest blir jag nog ledsen när jag tänker på att föreningen som jag la ner hela min ungdom på valde att inte låta mig gå till en annan klubb den våren där jag hade fått speltid och belöning för allt mitt hårda arbete. Jag var ju bara en 17-åring med stort driv och engagemang som ville spela handboll på rättvisa villkor och utvecklas. Som 17-åring utvecklas du inte på bänken.