De små handbollsnationerna har större makt än landslagsmedaljer.
Det är sajten Play the Game som gjort ett sammandrag av ett antal artiklar som publicerades i den danska tidningen Politiken före jul. Ämnet är hur det Internationella Handbollsförbundet pumpar ut nya medlemsländer med rösträtt men utan krav på organisation och utveckling.
Sedan år 2000 då Hassan Moustafa blev president för IHF så har antalet medlemsnationer ökat med 40 % (60 stycken). En fantastisk siffra som samtidigt ger lite besk smak i munnen.
För om sanningen ska fram, då är det ju så att varje land har lika stor del i olika omröstningar och kan ge stöd åt sittande president. Länder som Swaziland, Papua Nya Guinea, Tuvalu och liknande har alltså dragit igång nationella handbollsförbund med stöd av IHF men utan krav på någon större verksamhet.
Sihle Siphesihle W. Mavuso är president i just Swazilands Handbollsförbund och säger:
“Handball is not very old in Swaziland. We started in August 2013 as IHF contacted us through the sports African continental federation – they suggested that we set up a national federation, so we did.”
Jens Sejer Andersen hos Play the Game är kritisk:
”This draws a very clear picture of a president recruiting a number of nations that do not have any real connection to the sport for the sole purpose of consolidating his power.”
EHF får också en släng av kritik för att de inte använder sin egen styrka för att arbeta mot ett korrupt system. Där säger president Jean Brihault:
”It’s always the problem with the system, that each nation has one vote. But it is a real democracy. The only alternative would be that not all countries were able to vote on certain issues. The problem with it is just that it would be very complex to determine who could then vote on what.”
Handbollskanalen tycker väl att kraven på ett nationellt handbollsförbund behöver belysas bättre och att ett medlemsskap inom IHF även innebär stöd för organisation och utveckling i medlemslandet.