Nedanstående är en gästkrönika signerad Olof Lundh, som till vardags arbetar på TV4 och Fotbollskanalen. Lundh är en erfaren reporter, krönikör och författare till flera böcker, och en av Sveriges mest välkända sportjournalister, som har bevakat stora idrottsorganisationer under flera år.
Ett val. En segrare. Ett demokratiskt system.
Vad kan vara fel med det?
Tyvärr en hel del och tal om demokrati i internationell idrott är ingen garanti för att det fungerar.
Ordet demokrati kommer från grekiskan och betyder folkstyre. I grunden är det ett system där invånare, medborgare eller medlemmar exempelvis avgör vem som ska styra via sina röster. Det är ett vanligt system inom idrottens organisationer. Ofta en röst per medlem.
Demokrati är väl alltid att föredra i idrottens värld. Eller? Allt beror på traditioner och modeller, men internationellt blir det ofta mer komplicerat. Om vi är snälla. Tyvärr används inte sällan ett påstått demokratiskt system för att kunna styra utan att det är en fungerande demokrati. Där man hittar vägar att kunna styra systemet.
I svensk idrott finns en tradition av representativ demokrati i förbund och föreningar och den har ett massivt stöd. I slutet av 1990-talet slog man dessutom fast i Riksidrottsförbundets stadgar att den ideella föreningen ska ha majoritet via 51-procentsregeln. Det vill säga att ingen ska kunna köpa sig makten med pengar eller med andra metoder.
Något som varit omdiskuterat i framför allt svensk tennis senaste tiden efter att finansmännen Christer Gardell och Ulf Rosberg erbjudit sig att hjälpa sporten med 100 miljoner kronor. Enda kravet är att den nuvarande styrelsen och dess ordförande ska ställa sina platser till förfogande. Om inte så sker går pengarna till annat. Vilket går rakt emot den svenska demokratiska traditionen, men ändå har det stöd.
Fick totalt 129 av 176 röster
Även i Sverige kan det alltså skava till, vilket ovan visar. Tittar man inom elitfotbollen kan man hitta liknande upplägg där rika personer indirekt kunnat påverka via riskkapitalbolag med dålig transparens. Och systemet med en valberedning som är allenarådande i svensk idrott är dessutom svårt att få insyn i och fungerar bara om valberedningen verkligen har kontakt med de tongivande delarna av ett förbund eller en förening.
Tyvärr är det än sämre i utlandet. Formellt sett brukar de flesta internationella idrottsförbund köra med en röst per nation. Vilket låter logiskt och riktigt. Ändå har det blivit uppenbart att den modellen öppnar för mer än bara demokrati. Snarare blir det en väg för dem som vill runda demokratiska processer.
Det var uppenbart när den 81-årige egyptiern Hassan Moustafa nyligen blev omvald som ordförande för internationella handbollsförbundet för en sjunde mandatperiod. Trots att han för första gången på över 15 år hade tre motkandidater fick han 129 av totalt 176 röster och kunde åter tacka för förtroendet.
Alla inser nog det osunda i att det inte finns något stopp på hur länge man kan sitta som ordförande eller att man har en övre åldersgräns. Risken är överhängande att man ser till att bli kvar eller att många av de som är runt om en vill ha kvar en som ordförande för att inte rubba cirklarna som makten är byggd på. Det är många som tjänar på att systemet blir kvar.
Vi ser liknande tendenser i fotbollens organisationer Fifa och Uefa där Gianni Infantino och Alexander Ceferin bägge sett till att de kan ändra på stadgarna om att man får sitta max tre mandatperioder. Båda herrarna blev valda 2016 efter korruptionsskandaler tvingat bort Sepp Blatter från Fifa och Michel Platini från Uefa. Trots att Infantino och Ceferin borde avgå 2027 kan den nu bli omvalda till 2031.
”Kan tyvärr misstänka att många fler insåg”
Ingen vet om det slutar där, och även om Ceferin blev tillräckligt kränkt av kritiken för att säga att han kommer kliva av 2027 är inte alla övertygade om att det blir så. IOK-basen Thomas Bach var en som hade stöd i att också stanna kvar trots att det var mot statuterna, men han valde att kliva av i våras posten i våras. Tendenserna finns där alltid.
Ingen kan övertyga mig om att det inte fanns många som kände till hur Lamine Diack styrde internationella friidrottsförbundet i 16 år eller hur Anders Besseberg styrde det internationella skidskytteförbundet i över 25 år. Bägge herrarna blev till slut avstängda från sporten för korruptionen och de fälldes även rättsligt. Man kan tyvärr misstänka att många fler insåg och visste vad som skedde, men avstod från att rubba cirklarna.
Så illa behöver det inte vara även när demokratin haltar, men det är klart att det kommer mer och mer frågor när insynen brister och man kan misstänka att någon blir omvald för att ingen kan, vill eller vågar skifta på ledningen. Bara att utmana den sittande ledningen kan vara svårt. Den internationella idrotten är utmanande.
En av svensk idrotts främsta internationella ledare var involverad i en stökig kongress i slutet av maj. Då gick Petra Sörling en kamp om att behålla posten som ordförande i internationella bordtennisförbundet mot qatariern Khalil al-Mohannadi Man kan lugnt säga att det blev hetsig stämning i Doha i Qatar efter att Sörling vunnit valet med 104 röster mot 102.
Bland annat tog Khalil al-Mohannadis son mikrofonen på mötet trots att han inte hade någon roll där och skrek att vissa röster inte var korrekta. Plus att det kom ytterligare 15-20 obehöriga som rörde sig mot Sörling som befann sig på scen. Allt slutade med att kongressen avbröts och Sörling fick hjälp att sätta sig i säkerhet innan hon kunde lämna landet och att hon var den enda som valts.
Inför kongressen i Qatar, där man då precis avgjort bordtennis-VM, hade myndigheterna i landet gripit en schweizare ihop med två personer från spelarfacket när de anlände. Skälet var att schweizaren agerat visselblåsare mot Khalil al-Mohannadi när han 2005 blev fälld för att ha mutat sig till en position i bordtennisförbundet. De släpptes först efter schweiziska påtryckningar.
Bakgrunden till bråket på kongressen var att det var en hybridsammankomst och att det tillkom röstande på slutet. Dock var det tydligt under kongressen att det var 185 närvarande nationsförbund och ytterligare 16 online, men att det potentiellt kunde bli upp till 208 röstande. Bordtennisförbundet använde sig av ett utomstående företag för omröstningen och det är samma som IOK brukar använda.
”Det heter att man sprider sporten”
Först i november kunde Sörling och internationella bordtennisförbundet avsluta kongressen och välja en ny styrelse. Parallellt har utmanaren Khalil al-Mohannadi överklagat till idrottens skiljenämnd CAS och även om hans chanser är små är det uppenbart att det som är idrottens demokrati går att ifrågasätta.
Särskilt när idrottens blivit alltmer öppen för att ta emot pengar från länder med andra demokratiska traditioner kan ha baksidor. Qatar hade redan lyckats med att få ett VM i bordtennis och vill ha ännu mer inflytande i sporten genom Khalil al-Mohannadi. När han dessutom förlorade på hemmaplan blev det för mycket.
”Jag är helt övertygad att det i grunden handlade om att jag är kvinna. En man fick inte förlora mot en kvinna i Qatar”, sa Petra Sörling till Sydsvenskan. Fastighets-vd:n Sörling är utan tvekan en av Sveriges mäktigaste idrottsledare som även är medlem i Internationella olympiska kommittén och har en bra insyn i den här världen.
Sörling pekade i efterspelet på det absurda att bordtennislandet Kina har en röst i det internationella förbundet precis som alla små länder som kanske knappt ens har bordtennis. FN har 193 medlemsländer och bordtennisen har 227 medlemsländer. Ja, det är helt enkelt lätt att vinna röster genom att mer eller mindre öppet locka med bidrag eller stöd och det finns ett intresse att öka på antalet medlemmar.
Det heter att man sprider sporten och finns i de flesta av idrottens stora organisationer. Vi har sett det tydligt i Fifa med 211 medlemsländer där Gianni Infantino och företrädaren Sepp Blatter framgångsrikt styrt genom att inför val utlova mer pengar till alla nationsförbund. Vilket gjort att en del knappast funderar på vad som är bäst för sporten utan vad som gynnar dem.
Få vägar ifrågasätta något i detta system. När Uefa-basen Ceferin trots kritik körde igenom sin stadgeändring om mandatperioder var det få länder som gick emot: England, Norge och Island. Fifa-presidenten Infantino körde över den demokratiska processen när han själv dribblat så att kongress-beslutet om VM 2034 i Saudiarabien skedde via acklamation och då var Norge ensamt om att avstå.
Därför kan Hassan Moustafa fortsätter styra handbollen
Nyligen gick Fifas hastigt nyinstiftade fredspris till USA:s president Donald Trump. Inför utdelningen framkom i en del utländska medier att inte ens medlemmarna i Fifas styrande råd kände till instiftandet av priset. Tyvärr var det ingen som ville eller vågade kliva fram med namn. Skälet? Ja, ingen vill mista en position som ger minst 250 000 dollar om året, höga traktamenten och allt betalt så fort man gör något åt Fifa. Då är det bättre att vara tyst och så är det nästan överallt.
Visst, demokrati är att föredra, men modellen i internationella idrottsförbund är minst sagt haltande. Det kan inte vara rimligt att man inte har någon gradering.. Om svensk fotboll kan olika röstetal kopplade till distriktens storlek eller till elitklubbarnas serietillhörighet borde det inte vara omöjligt att kunna se liknande skiften i internationell idrott. Tyvärr är det för många som har något att förlora på att ändra på det rådande systemet.
Det är också därför Hassan Moustafa kan fortsätta styra handbollen utan några problem. Klart att man hade velat att svensk handboll och andra svenska idrotter var tydliga om vad de stod för internationellt. Problemet med det sättet är att man då får ännu mindre att säga till om. Å andra sidan står man i varje fall för något och oavsett hur man gör verkar demokratin förlora gång på gång.