Apropå de senaste veckornas diskussion om Handbollsligans vikande publiksiffror vill jag säga detta: Handboll är inte showbusiness, handboll är gemenskap. Mitt synsätt skiljer sig på ett grundläggande plan från perspektivet hos dem som argumenterar för att handbollsbesökaren ska betraktas som en underhållningskonsument.
När jag var nyinflyttad på Söder var Eriksdalshallen den första plats där jag blev igenkänd med glada nickningar och där helt nya bekantskaper ville byta några ord. För det var ju så enkelt när vi hade något självklart gemensamt, vårt lag. Jag fick där och då i denna stora stad någonstans där jag kände mig hemma. Sedan den första säsongen har jag förnyat mitt säsongskort hos Hammarby Handboll tjugo år i rad. Allt eftersom åren har gått har mina bänkgrannar sett min mage växa och mina små bebisar med hörselskydd förvandlas till långa tonåringar som står och sjunger i klacken. ”Åh vad stora de har blivit” får jag höra varje säsongspremiär. För vi ser varandra, mina bänkgrannar och jag.
Med alla dessa bekantskaper har jag delat mitt lags framgångar, fall och återtåg. Alla dessa människor som knappt vet vad jag heter, inte vet var jag jobbar men som har känt mig halva mitt liv. De erbjuder mig en tillhörighet utan något annat krav än att jag hejar på samma lag. Till skillnad från i större sporter som fotboll och hockey kan spelarna och klubbledningen i Handbollsligan också komma nära publiken, bli en del av samma gemenskap.
Förr kunde vi hitta denna tillhörighet i församlingen eller i fackklubben, nu är vi i individualismens tid ofta lämnade strandsatta utan att veta var vi hör hemma. I detta tomrum kan idrottsklubbar som håller fast i närheten till sina supportrar och sitt lokalsamhälle kliva in.
Vad ska klubbarna då göra för att få större publik, alltså få in fler i gemenskapen?
För det första, ha självförtroende nog att tro på att det klubbarna erbjuder – handboll – kan stå på egna ben. När Hammarby har match kanske det är klubben som står för arrangemanget, men det är vi på läktaren som står för festen. Ingen speaker tar över genom att spela generiska jinglar när vi gör mål eller säger åt oss när och vad vi ska skrika. Och vi kommer för att se och heja på våra handbollsspelare. Vi behöver inga eldsflammor eller discomusik för att det ska bli underhållande nog. Välkommen till vår fest! Någon kanske invänder att det där funkar i Eriksdalshallen där det finns en livlig publik, men inte hos oss. Fast det finns ju nu en växande klack-kultur i flera av Handbollsligans hallar. Men när jag betraktar arrangemangen utifrån ser det ut som att klubbarna snarast motarbetar aktiva supportrar genom att dränka dem i disco och pappklappor. Sluta med det och utveckla i stället läktarna tillsammans med de mest engagerade supportrarna.
För det andra, många av de förslag jag hör från de som argumenterar för att handboll ska ses som underhållning är i praktiken rätt bra. Exempelvis att göra mer media där man får lära känna laget, se till att man kan ta en öl och en bit mat med kompisarna i anslutning till match och ordna träffar under säsongsuppehållet med spelare och tränare. Men detta behöver göras med den grundläggande utgångspunkten att det vi vill skapa är en gemenskap till vilken både aktiva och supportrar är inbjudna och hör till. Inte för att skapa flyktig underhållning för konsumenter.
Och ska jag berätta en hemlis? När vi supportrar blir en del av samma gemenskap som de aktiva i klubben stannar vi kvar även när det går sämre för oss sportsligt. Och när vi köper biljetter, lotter, halsdukar med mera blir vi mer villiga att betala när vi känner att pengarna går till vår egen gemenskap, inte till någon underhållningsproducent.
Karin, Sektion F, Eriksdalshallen