Från Norrköping, via Jönköping och Malmö, till Uppsala. För Linda Stridh är USM:s finalspel mer än bara matcher – det är gemenskap, tradition och en helg hon gång på gång väljer att vara en del av.
Varje år samlas svensk ungdomshandboll till en av säsongens absoluta höjdpunkter: USM:s finalspel. För många spelare är det ett minne för livet. För vissa runt omkring har det också blivit en tradition som är svår att släppa En av dem är Linda Stridh – något av en supersupporter (till Sävehof) i USM-sammanhang.
Linda Stridh har varit på plats under en lång rad finalspel genom åren. Exakt hur många är svårt att säga, men det handlar om nästan alla sedan turneringen växte till sitt nuvarande format.
– Jag har inte exakt koll på hur många finalspel jag varit på. Jag vet att jag missat något i Norrköping när vi i Sävehof inte hade så många lag med och något efter pandemin, men annars har jag nog varit på nästan allihopa, säger hon.
För henne handlar det inte bara om handboll, utan om vad turneringen betyder för spelarna.
– Det är väldigt häftigt eftersom det där och då är det viktigaste för våra barn och ungdomar. För många är det kanske det största de får uppleva inom handbollen, särskilt om man inte fortsätter upp i seniorålder.
En resa genom handbollssverige
Genom åren har finalspelet haft olika värdstäder – från Norrköping till Jönköping, Malmö och nu Uppsala. Linda har följt med oavsett plats.
– Norrköping låg lite långt bort att ta sig till, Jönköping hade man turen att bo nära. Det var häftigt att ha så många hallar på ett och samma ställe. Malmö likaså, det var lätt att ta sig mellan hallarna. Uppsala är fantastiskt, även om det är lite längre att åka för oss.
Oavsett stad är upplevelsen densamma: intensiva dagar fyllda av matcher, intryck och känslor.
– Man är trött på måndagen, men det ger otroligt mycket energi.
Från handskrivna scheman till digital överblick
Att följa ett finalspel kräver planering, särskilt när flera lag är på plats samtidigt. Linda har genom åren utvecklat sin egen metod.
– Jag sitter fortfarande nu mycket digitalt. Förr gjorde jag en handskriven lapp i tidsordning över vilka lag som spelade när.
Det blir många matcher – och många intryck.
– Man blir lite fartblind. Ena matchen spelar 14-åringar, sen kollar man juniorer. Sen ser man samma grupp nästa år och hur de har vuxit. Det är fint.
Gemenskapen som aldrig försvinner
Det som gör att Linda fortsätter återvända år efter år är inte bara matcherna, utan människorna.
– Jag brinner för barn och ungdomar och har haft möjlighet att följa dem via föreningen. Att få vara med på plats, vara en del av gemenskapen runt omkring och Sävehof-familjen… det betyder mycket.
Genom åren har hon sett vänners barn spela, och även spelare hon själv tränat.
– Även de man själv tränat i yngre år är med och spelar. Det är häftigt att få följa dem och deras resor.
Bakom engagemanget finns en lång bakgrund inom handbollen. Linda började spela i unga år i IK Sävehof, fortsatte upp i junioråldern och gick sedan över till ledarskap redan som 17-åring. Under många år var hon tränare, ledare och en central del av föreningslivet – och är fortfarande aktiv i olika roller runt sporten.
Frågan är då om traditionen kommer fortsätta.
– Jag vet inte riktigt, men just nu – så länge man har relationer till ledare i föreningen och det finns folk man trivs med – så vill man åka. Hänget på kvällarna är också otroligt trevligt. Än så länge är det några år kvar, säger Linda Stridh.
Och kanske är det just där som USM:s storhet ligger. Inte bara i medaljerna eller matcherna, utan i alla de människor som, år efter år, väljer att vara en del av det.