I USA fick en high school-tränare sparken efter att hans lag ledde med 63–0 i halvtid. I USM:s steg 1 slutar var sjätte match med minst 20 måls skillnad. Men vem tar egentligen ansvar för hur vi vinner?
I början av oktober fick en tränare i amerikansk high school-fotboll sparken efter att hans lag lett en match med 63–0 i halvtid. Det var inte bara siffrorna som väckte reaktioner. Vid ledning 56–0 hade tränaren beordrat en så kallad ’onside kick’, ett taktiskt grepp för att återta bollen och kunna göra ännu fler poäng.
Skolans ledning ansåg att agerandet inte speglade deras värderingar eller hur man bör behandla sina motståndare. Det säger något om synen på idrottsligt ledarskap. Att vinna är viktigt. Men hur man vinner är också viktigt. Och det väcker en fråga som svensk ungdomshandboll borde diskutera betydligt oftare.
67–15. 42-7. 49-12. Vad är egentligen poängen?
Den gångna helgen spelades Steg 1 i USM för F14, den sista åldersklassen ut i årets upplaga. Studerar man denna hösts och de tidigare tre säsongernas samtliga Steg 1-matcher så har 617 matcher av totalt 3 598 slutat med minst 20 måls skillnad mellan lagen. I 156 matcher var skillnaden minst 30 mål och i 31 matcher minst 40 mål.
Några exempel från årets steg 1:
46–6 (F14)
67–15 (F16)
48–14 (F18)
42–7 (P14)
49–12 (P16)
46–15 (P18)
Det här är inget nytt problem. Faktum är att de största utklassningarna blivit något färre de senaste åren. Men frågan kvarstår: Vad lär sig ungdomar av matcher där det ena laget vinner med 40, 50 eller till och med 67 mål (för att ta ett resultat från tidigare år)? Och framför allt – vad vill tränarna lära dem?
I andra idrotter vet man när det räcker
Inom brottningen bryts matchen vid teknisk överlägsenhet, när den ena brottaren leder med åtta eller tio poäng. Även i taekwondo finns regler som avslutar en rond eller match vid tillräckligt stor poängskillnad. Och inom amatörboxningen kan domaren bryta en match när den ena boxaren är alltför underlägsen (naturligtvis främst för att skydda mot skador).
Handboll är förstås en annan idrott. Men principen är intressant: Det finns en punkt där ytterligare dominans inte tillför något. Ingen föreslår att vi ska blåsa av handbollsmatcher vid 20 måls ledning. Men vi borde kunna förvänta oss att tränarna anpassar sitt ledarskap.
Det är tränarnas ansvar – inte spelarnas
Ingen ska behöva säga åt en 14-åring att missa ett friläge med flit. Men när ett lag leder med 20 mål borde det finnas sätt för tränaren att förändra matchbilden. Ge mer speltid till spelarna som normalt sitter på bänken. Låt spelare prova nya positioner. Träna på andra anfalls- och försvarssystem. Sluta med en aggressiv helplanspress som motståndarna uppenbarligen inte klarar av. Det vill säga, sätta andra mål än att vinna med största möjliga siffror.
Framför allt eftersom det kanske mest anmärkningsvärda i USM är att målskillnaden i steg 1 inte ens är viktig. När lag hamnar på samma poäng räknas inbördes möten före total målskillnad. Visst finns undantag där målskillnaden k-a-n bli avgörande, men i många situationer har ytterligare tio eller tjugo mål mot ett redan besegrat lag ingen som helst betydelse för avancemanget.
Så varför fortsätta jaga dem?
Det handlar inte om att sluta kämpa. Det handlar om att förstå att även en redan avgjord match kan vara utvecklande för båda lagen. Vi vet förstås inte hur tränarna agerade i de enskilda USM-matcherna. Ett slutresultat säger inget om byten, taktik eller intentioner. Men det gör inte frågan mindre relevant.
Vilket ansvar har tränaren när laget leder med 25 mål? Är uppgiften fortfarande att maximera målskillnaden – eller att utveckla spelare och visa respekt för motståndarna? Vi pratar ofta om glädje, inkludering, spelarutveckling och fair play inom ungdomsidrotten. Det är när dessa värderingar prövas som de verkligen betyder något.
Att vinna med 40 mål visar att man har ett överlägset lag. Att vinna med respekt och stil visar att man har en bra tränare.
/Johan Sjökvist, partneransvarig Handbollskanalen