Rebecca Jansson delar med sig av sina tankar som domare på handbollsplanen.
”Det var i hallen intill svenska kyrkan i Skarpnäck allt började. Det var där jag föll för sporten handboll och blev kär. Det var dit till handbollsplan som jag kunde fly verkligheten. Jag lärde mig vad svett, tårar och blod hade för betydelse och vilket arbete som låg bakom det.
Efter 12 år la jag skorna på hyllan för arbete och försökte till att satsa på dömandet.
– Åh, jag kommer ihåg min första miniplans match, den som verkligen betydde något för ungarna. Det var under Annas Cup 2012 tror jag. Det var Huddinges flickor 01 som spelade, så små men ändå så mycket vilja.
Tränaren ställde sig efter matchen och nästintill skriker ”jag älskar dig, jag gör det verkligen”. På grund av just de orden, på grund av just honom som jag fortsätter kämpa som domare. Jag vill tacka honom, jag vet inte namnet, men om det inte vore för honom hade jag slutat för länge sen…
Media uppmärksammar ishockeyn och fotbollens klimat för unga domare och det är just det klimatet som vi handbollsdomare också måste stå ut med. Eller, det finns nog inom varenda sport som utövas dagligen.
Att ställa sig på sin första herr-4:a och bli kallad för hora, det skulle nog få vilken 16-årig tjej att vilja sluta. Men än står jag där på plan med min visselpipa i munnen. Jag försöker göra allt för att få det bästa klimatet på matchen. Men jag är också människa och jag gör fel, men jag kan erkänna det.
Dessa diskussioner jag får ha med både spelare, ledare och föräldrar om regler där de vägrar erkänna att de har fel, de skrämmer mig… Det finns endast en förälder som har kommit fram efter ett tag och bett om ursäkt. En enda förälder av så fruktansvärt många som faktiskt vågat komma och bett om ursäkt för sitt beteende. Då var jag nog 15-16 år.
Att äldre människor som ska vara gott föredöme för de unga och enligt mig ska motverka dessa situationer påbörjar tyvärr dessa. Om en ledare står och skriker på en pojkar 02-match och säger att det andra laget suger, tror ni verkligen att det slutar där? Och är det sådana tränare vi vill ha i den internationella handbollen?
Eller när ledaren efter en match springer efter en med olika glåpord som han skriker ut? Svaret var ”om hon inte klarar av det kanske inte hon ska döma”.
Allt en ledare säger eller visar med kroppsspråket speglar av sig i hans egna spelare tillslut. Och det påståendet gäller alla spelare och alla åldrar, det har jag lärt mig efter ungefär 5 år av dömande.
Det var från första början en sport som jag kunde fly till när verkligheten svek. Där man bara kunde släppa allt och sluta tänka. För det var exakt det jag gjorde. Enda fokuset var att vinna. Men idag är det från sporten jag vill fly flertal gånger. Och de situationerna jag har behövt stå ut med som jag beskrivit tidigare är bara ett fåtal av alla.
Jag hoppas innerligt att ni tar del av texten och gör något åt det. För om det fortsätter så här är det nog inte bara jag som vill fly handbollsplanen utan en hel del med mig…”