Om att vara ungdomsledare – Del 1: Mening och lycka

I ur och skur, laget före jagetFoto: Struan Gray

Handbollskanalen inleder idag en mini-serie om hur det är att vara ungdomsledare inom handbollen i Sverige. Vad som eftersträvas är att nyansera och lyfta fram olika aspekter av att vara ungdomsledare. Det kommer således inte handla om att hänga ut  ledare eller klubbar utan det är ledare själva som berättar sin bild av att vara ungdomsledare inom handbollen idag.

Det är fredag, på jobbet är det mest leenden på läpparna det är snart slut på arbetsveckan och många av mina kollegor ser fram emot after-work på en pub inne i stan. Det enda som kanske kan misströsta denna dag är vädret, regn och rusk. Dessvärre kommer jag själv inte kunna följa med på en after-work med mina glada kollegor denna dag. Men inte låter jag mig misströstas utav det, för ikväll är det träning. Klockan slår halv fem och arbetsplatsen packar ihop och beger sig in mot puben inne i stan. Själv slänger jag mig upp på stålhingsten, träningsväskan över axeln, blocket med dagens träningsprogram är fyllt, och jag börjar trampa upp mot hallen. Det regnar och blåser, och självklart är det uppförsbacke. Men adrenalinet pumpar och man är oerhört taggad för att träna, man märker knappt av väderförhållandena. Jag öppnar dörren och beträder den lokal som nästintill varit ens andra hem under hela livet och doften av gemenskap gör sig påträngande som alltid. Det härliga med fredagsträningar är att alla är glada, snart är det helg men framförallt drar träningen snart igång, klockan slår fem hallen är vår, jag sätter pipan i min mun och blåser igång, nu kör vi.

Efter ett par års erfarenhet av att vara ungdomstränare finns det återkommande stunder där man grubblar över varför man egentligen håller på med det man gör? Livet är ju fullt av andra sysslor som man längtar efter att utmana, men ändå fastnade man inne i en varm och svettig träningshall. I mindre vetenskapliga och icke statistiskt säkerställda undersökningar, där frågan ”Vad är lycka?” ställdes, ges det alltid flera olika svar. Men det finns ändå ett visst svarsmönster som upprepar sig oberoende av vem som svarar, och det är relationer. Svaret på frågan är ju varken givet eller objektivt, men faller heller inte på någon typ av orimlighet. Det svaret kan även ge svaret på varför man blir handbollstränare. För att vara tränare handlar ju mycket om relationer, att känna tillhörighet till en grupp och att den gruppen tillsammans kan utforma fantastiska prestationer, det är det som sätter en i handbollens bojor. En gång handboll, alltid handboll.

Men om man ser bakom denna relationsaspekten finns ännu fler attraherande poler vars kraft är så pass starkt, att ens försöka slita sig är detsamma som att stånga sig blodig mot en betongmur. Vad som driver en människa att leva, är det faktum att den inte vill dö. Vad som driver en människa är att hitta en mening och finna lyckan. De flesta ungdomsledare och tränare idag, har en bakgrund inom handbollen, antingen som ungdomsspelare eller en annan koppling. Och i de flesta fallen har handbollen just givit lycka och mening för dessa individer. Men när det en dag tar slut, när handbollen inte kan ge lyckan och meningen genom att man själv har möjlighet att spela, då måste man göra en manöver och försöka hitta andra sätt att fortsätta mätta sina behov. För dem som handbollen givit mest lycka och mening, de söker sig till tränarrollen. Vad jag själv upptäckte var att vara tränare är inte och ger inte detsamma som när man var spelare. Det tog en tag innan jag insåg hur jag skulle finna lycka och mening. Efter en och annan tankerunda upptäckte jag att meningen nu, var att ge det handbollen givit mig som ung till den nya och yngre generationen.

På frågan om vad meningen med livet är och vad är meningen med att vara ledare, kanske man får lika många olika svar som antalet man frågar. Ett banalt svar på det är att vi vill fortplanta oss, men varför? Kanske för att det ger oss mening och lycka, men hur? Jag avser inte att besvara eller verifiera den frågan och svaret i denna text. Men de facto kvarstår att en ungdomsledare lägger mycket tid och energi av sitt liv för att ge något till en yngre generation, och det man ger är lycka och mening. Givet är att allt detta är endast är abstraktioner eller illusioner, verkligheten är relativ. Men samtidigt finns det i verkligheten ledare som är så övertygad att det man gör är lyckobärande, attraktionen till det hela är så pass starkt att en ledare tveklöst lägger sina semesterveckor för att åka till Partille cup, Lundaspelen eller någon annan turnering. En siffra jag fått höra ledare kan ibland lägga mellan 20-25 timmar i veckan på sitt ideella arbete, ett deltids jobb. Kraften är så stark att en ungdomstränare i vissa fall kan lägga ner mer tid på sitt lag än på sin familj. En ungdomsledare i Mellansverige berättar ”Jag har planerat träningar, cuper och coachat matcher, alltid ställt upp för laget och klubben. Men sedan hände det något som blev tufft för mig, jag fick diagnosen cancer. Men inget kunde hindra mig, jag ville fortsätta träna laget, jag ville vara med på allt”. Ja ni förstår nog hur enorm glädjen är för många inför att vara ungdomsledare.

Klockan har slagit sju, jag sätter pipan i min mun och blåser av. Det blir en kort samling och genomgång av träning och lite om helgens matcher. Det är ont om luft i hallen, svetten rinner och trötta, allvarliga blickar stirrar ner i golvet medan de lyssnar till tränarnas ord, slut för idag. Gruppen rör sig av planen, successivt börjar spelarna byta om, föräldrar tjatar att de ska skynda sig. En efter en lämnar de hallen, till slut är det bara jag och min tränarkollega kvar. Men för oss är det inte slut, imorgon är det match, på söndag är det match, och på måndag är det träning igen. Ljuset släcks och mörkret smeker våra ryggar medan vi lämnar hallen. Regnet öser fortfarande ner, jag och min tränarkollega hoppar upp på våra stålhingstar, tar farväl och vi trampar åt varsitt håll. Trots att regnet smattrar, är tystnaden ändå påtaglig som alltid efter en träning, man längtar redan till matchen imorgon.

Jag kan inte undvika att återkomma till frågan om varför man offrar så mycket för laget, för handbollen. Ett definitivt svar får man väl aldrig. Men en fransk renässansförfattare vid namn Michel de Montaign skrev en gång: ”Om vi stirrar tillräckligt djupt in i oss själva, finner vi till slut något som vi alla delar”, jag har stirrat djupt in i mig själv och det jag fann var en rund, klibbig sak och märkligt nog gav den något, den gav mening.