I de första delarna av denna mini-serie har det eftersträvats att belysa ett problem som återfinns inom ungdomshandbollen, och detta ur ett tränarperspektiv. Strukturella problem som i många fall är tämligen lätta att åtgärda, men även problem som måste lösas individuellt.
För hur når man fram till det absoluta där det uppstår en perfekt dynamik i ett lag? Att som grupp nå den dynamik där de väloljade kugghjulen arbetar smidigt, så att så mycket lycka, glädje, träning och hunger kan komma ut av en grupp, den dynamiken är oerhört svåråtkomlig, men absolut inte omöjlig. I mitt perspektiv är ledarna i en förening grundämnet som möjliggör hela verksamheten. Utan ledare finns det inget dokument för någon kommitté att skriva, inga träningar eller matcher att schemalägga, inget behov av föräldrar som står i kiosken i hallen, ledarna är som Origo. Mitt förslag är att begreppet Tränarautonomi skrivs in i alla relevanta styrdokument som rör ungdomsverksamhet i både klubbar och förbund runt om i Sverige.
Vad är då betydelsen av denna Tränarautonomi i teorin och i praktiken? Begreppet autonomi betyder i enkel mening självbestämmanderätt. I detta specifika sammanhanget betyder det en deklarerad självbestämmanderätt över de uttalade områden där ledaren för ett lag ansvarar för. Dessa områden är inte huggna i sten utan rimligtvis bör varje ledare själv välja vilka områden han eller hon vill och kan ansvara för. Hur skulle då detta kunna praktiseras i en verksamhet och i ett ungdomslag? Först och främst måste klubben göra principen om autonomi till en norm som är oinskränkt, dvs. att den kan inte ifrågasättas utan vidare. Det är klubbens ansvar att bejaka ledarnas autonomi men kanske framförallt att ge ledarna tydliga direktiv för vad som gäller för att autonomin skall gälla, dvs. ett ramverk som ledaren måste arbete inom. Vidare bör principen om tränarautonomi förmedlas tydligt till framförallt föräldrar. Detta skall ske genom att lägga upp ett bindande avtal mellan tränare, klubben, föräldrar och spelare.
Givet är, att autonomi inte är detsamma som immunitet eller ansvarsfrihet. Precis som i så många andra fall måste man ge något för att få något. Att som ledare erhålla autonomi betyder således att man måste ställa höga krav på sig själv likaså ska klubben, föräldrar och spelare också kunna ställa höga krav på en ledare. En ledare för ett lag är ytterst ansvarig för gruppen både idrottsmässigt och socialt. Vilket i enkel mening betyder att man inte kan bete sig hur som helst. Man måste alltså hålla sig innanför de ramar som klubben har gett direktiv om, gällande generella och mer detaljstyrda former så som toppning, byta på klocka etc. Men kanske framförallt att skapa en trygg miljö för ungdomarna, med andra ord, att inkludera och ge alla samma chans till utveckling.
En bra tränare är en tränare med god självinsikt, en som kan ta in nya idéer och är lyhörd inför andra. En bra tränare kan också vara på olika sätt, det finns ledare som gillar att vara tuff i både retorik, kroppsspråk och attityd och det finns ledare som är lite mer mjuk i sin retorik och lite mer passiv i jämförelse med det förstnämnda. Oavsett hur man är som ledare och vilken stil man har, är autonomin något som ger en potentiell möjlighet till individuell utveckling för ledaren. Främst med tanke på att man som ledare då vet att man kan prova något nytt utan att det får de konsekvenserna att någon kommer ringa mig efter träningen och tjata i två timmar om hur mycket fel man har som ledare.
Man blir alltså inte rädd för att göra fel om det så gäller laguttagningar, träningsupplägg osv. eftersom både klubben och föräldrar vet att det man gör är inom ramen för vad som gäller. Syftet med principen om tränarautonomi är att rollerna i ett lag blir ännu tydligare än vad de kanske är idag. Den spatiala uppdelningen av arbete tydliggörs då alla vet vad ens uppgift är och produktiviteten bör således öka.
Erfarenheten och historien visar dock på att många ledare missköter sig, och det i otaliga former. Det kan handla om toppning, mobbning, petningar, favorisering av vissa individer, ja det finns många olika exempel. Med den kunskapen i bagaget är det inte alltid konstigt att alla föräldrar har hundraprocentig tillit till en ledare och därav reagerar många föräldrar på mycket. De flesta ledare idag torde ändå följa riktlinjerna för vad som är okej och inte okej. Ändå finns det föräldrar som reagerar på minsta uttalande eller agerande som de uppfattar som något negativt, och då är frågan vem som avgör när en tränare gått över gränsen?
Många vänder sig ofta åt uttrycket ”ett mynt har två sidor”, och använder det som någon typ av argument. Istället för att göra det enkelt för sig och ta till det uttrycket, bör man som klubb, tränare och förälder försöka se vad som är sanning och vad som är lögn, vad som är rimligt och vad som är orimligt. Ungdomar reagerar givetvis olika på vad en tränare säger till dem, några reagerar starkt mot att en tränare uttrycker sig exempelvis: ”nu får du ta i lite” medan andra reagerar positivt på det eller inte reagerar alls. Då bör man fråga sig är det rimligt eller orimligt av en ledare att uttrycka sig så? För att få ett svar på det bör man ställa det i kontrast till ett uttryck som exempelvis: ”du är inte tillräckligt bra för att kunna göra den här övningen”, rimligt eller orimligt? Det som eftersträvas här att det finns två sidor av en gräns, det ena finns på den sidan där man håller sig på en rimlig nivå och vad som är på en orimlig nivå. Givet är ju att det är en subjektiv betraktelse, men som det konsensus sökande folk vi är i Sverige, är de flesta av oss nog överens om vad som är rimligt och orimligt.
Tränarautonomin ger en ledare ett skydd mot just sådana banala attacker som exemplifierades i stycket ovan. Oavsett vilken stil man har som ledare kan man inte som förälder attackera och agera som en maffia gentemot en ledare. Klubbar idag jobbar hårt med just dessa frågor om kränkningar och bör såldes ha tillräckligt med socialt kapital för att läsa av vilka ledare som kan hålla sig innanför ramarna och de som inte kan det. Därför måste man som förälder lita på det, och inte stup i kvarten attackera och misstänkliggöra en ledare för det han eller hon gör. Skillnaden mellan när en ledare går över gränsen och håller sig innanför den är tydlig, det vet de flesta av oss.
I tre delar har det eftersträvats att belysa en problematik som en ungdomsledare kan ha, men det är inte uttalat att detta representerar alla ungdomsledare i Sverige idag. Problem finns till för att lösas, om inte kan se eller väljer att inte se ett problem kan de heller inte lösas. Många som är aktiva inom ungdomshandboll, såväl tränare som förälder tycker sig vara pålästa och kunniga på ett specifikt område. Utifrån det vill många även försöka påverka så mycket som möjligt av verksamheten. Detta i sig är ingen dålig ambition, men det måste vara inbjudande från ledarnas sida. En tränarautonomi skyddar tränarna från banalt tyckande, och ger även en större möjlighet att bjuda in eller avböja sådant tyckande. Alla individer har en vital roll i ett lag. Som Hegel en gång skrev: Det räcker inte med att man själv bekräftar sin egen vitala roll, den måste även bli bekräftad av de andra.
