”Ja låt dem göra bort sig, så byter vi ut dem till nästa säsong”, så här kan det låta på en läktare en vanlig lördagsförmiddag någonstans i Sverige. Uttalandet som från början aldrig var menat skulle nå tränarnas öron, yttrades av en förälder i ett sammanhang där ett lag skulle tas ut till en USM-match 2016. Kärnan i att vara ungdomsledare består likt Big bang, av värme och energi som vecka ut och vecka in exploderar. Men precis som universum består inte en ungdomsledares ideella engagemang av endast ljusa hål, de mörka hålen gör sig påminda, vecka ut och vecka in.
”Vi var i Göteborg och spelade en försäsongsturnering, vi hade vunnit kvartsfinalen, en jämn match mot våra rivaler. Vi var glada, men i vårt segerrus hör vi plötsligt en röst skrika: Det är ditt fel att vi förlora, det är din usla coachning som gjort att vi har åkt ut. Till min förskräckelse var det en förälder som rusat in på plan från läktaren efter matchen, och skrek på motståndarnas tränare”.
Det är oftast från läktaren allt startar, från det att man själv som barn satt på läktaren och kollade elitseriehandboll till den stund när ett mörker av respektlöshet och konspirationer riktar sig mot en själv. Detta mörker som består av missnöjda föräldrar, som spanar efter möjligheter att sätta tränaren i dålig dager. Frågan blir således, varför? En objektiv sanning borde vara att alla är glada och lyckliga, spelarna får spela handboll, tränaren får vara tränare och föräldrar gläds över att barnen har roligt.
Men verkligheten är många gånger annorlunda. Som ledare stöter man på lika många fall av föräldrar som är superba på att stötta sina spelare, laget och ledarna, där de verkligen gör allt för allas bästa, men lika många gånger stöter man på föräldrar som har en totalt motsatt inställning. Många av de tränare som handbollskanalen har varit i kontakt med har den gemensamma nämnaren att det ofta råkar ut för personliga påhopp och glåpord av föräldrar som står på läktaren, något som är starten på en lång och påfrestande väg som ungdomsledare. En undersökning från utbildningsradion 2013 visar att nio av tio föräldrar anser att aggressiva föräldrar är ett problem inom barn- och ungdomsidrotten. En aggressivitet som främst riktas mot domare, men allt för ofta också mot ledare.
”Låt säga att du som ledare kan välja mellan A, B eller C, så kommer du oavsett ditt val få skit för det valet du tog” orden kommer från en erfaren tränare i Sydsverige. Ord som speglar en vardag för många ungdomsledare, där mycket av ens tid går åt att försvara de val och beslut man fattat. Men som det nyss påpekades verkar mönstret ändå vara att det allt som oftast är en liten grupp av föräldraskaran som i egenintresse beter sig på detta vis, en maffia. En liten grupp i den större gruppen, som oftast kan jobba relativt ostört, med syfte att konspirera och manipulera spelare, föräldrar, tränare och klubbar med syftet att ens egenintressen skall bejakas.
Alltså, oavsett vilket av de alternativen du har, kommer någon försöka vända det emot dig som ledare. Givet är att detta låter som om man lider av Paranoid Schizofreni, men för många ledare som är lyhörda vet att detta är vardag. För resonemanget som sådant, kan uppfattas som att man som ledare väljer att skylla sina misstag eller felsteg på någon annan än sig själv, och ja det återfinns säkerligen händelser där sådant är fallet.
Jag vill lyfta fram två perspektiv i hur man kan förstå hur problemen kan uppstå. 1) Maktkampen: Varje tränare är unik, varje tränare har sin syn, vision och uppfattning om hur saker och ting bör se ut, både på och utanför planen. Tränaren kommer utifrån sin bild försöka få sitt lag att tro på den vision och idé han eller hon har, det vill säga, försöka påverka sina spelare att vara på ett visst sätt. Tillika kan en förälder ha sin egen syn på vad man bör göra, vilken vision man ska ha osv. Varav konsekvensen av detta blir att en kollision mellan det som tränaren önskar och det som en förälder önskar, och det är nog också här fröet sås till en infekterad relation.
En maktkamp uppstår mellan ledare och föräldrar. Ett exempel kan vara en tränare som uppfattas som ”mjuk”, en tränare som sällan ryter till och ler mer än ser allvarlig ut. Dennes antagonist finns i föräldragruppen, denna antagonist har en uppfattning av att en verksamhet skall skötas mer i ”sovjetisk anda” med hårda träningar, hård i sin retorik osv. Varav denna förälder väljer att, på alla möjliga medel som står till hans eller hennes befogenhet, motarbeta tränaren. Exemplet kan också användas när rollerna är ombytta. Andra exempel kan vara att föräldrar tycker ens barn inte får tillräckligt med speltid, spelar med ”fel lag” etc. ja exemplen är många.
2) Klubbens direktiv: De flesta klubbarna i Sverige idag som bedriver ungdomsverksamhet, har flertalet dokument och plattformar som är utgångspunkten för hela verksamheten. Dokument som rör värdefrågor, mål, reglemente och i vissa fall även spelmässiga principer. Något som i sig är en oerhört positiv utveckling sett till hur det sett ut innan. I många fall är dessa direktiven tydliga och klara, varav det är lätt för alla berörda individer att följa dem. Men vad handbollskanalen har fått erfara är utrymmet för undantag också relativt stort, vilket i sin tur kan generera fler konflikter mellan berörda parter i en klubb. Om inte alla t.ex. som i detta fall, tränare, spelare och föräldrar är eniga om vad riktlinjerna och målen är, kan diverse plattformar vara mer till belastning än nytta. En princip är en princip, och är botad från undantagsregler, en princip måste således vara extremt tydlig att utrymmet för misstolkningar är obefintligt.
Situationen som den är nu, att denna maffia har möjlighet att skaffa sig ett mandat för att få bort en ledare, är inte bara anmärkningsvärt utan även fullständigt bisarr. En ljusglimt i det hela är att många klubbar ändå är medvetna om problemet och i viss mån även försöker stävja det. Klubbar är bra på att agera vid särskilda händelser som uppstår i relation med ledare och föräldrar, och i många fall finner man en lösning på just den händelsen. Men det är egentligen inte det som är det stora problemet. Det stora problemet är de vardagliga händelserna, små saker som inte alltid syns på ytan. Det handlar om baktalande på läktaren under träning och match, föräldrar som ringer hem till ledarna på deras lediga dagar, sprider lögner och skvaller i ”matkön”.Detta är en extremt påfrestande situation för många ledare, inte särskilt kränkande på det hånande sättet utan snarare integritetskränkande där man inte visar någon respekt för en ledares kunskap och ideella arbete. Det är inte bara en ledare som behöver självinsikt, det gäller även en förälder.
Precis som klubbarna är rädda om våra unga handbollsspelare, måste klubbarna vara lika rädda om sina ledare. För att få fram tränartalanger krävs det att klubbarna kan visa unga tränartalanger att de står bakom dem, och är beredda att ge stöd, råd, utbildning, ja till och med en personlig mentor. Den utbildningen som skall stå till förfogande ska inte enbart handla om att vad man ska lära spelarna på handbollsplanen, man skall även drillas i att hantera stora grupper, bemöta föräldrar och på så sätt införliva ett orubbligt självförtroende hos ledarna.
Första gången man som ungdomsledare, råkar ut för en kritikerstorm och en hetsjakt går man i däck, man blir förtvivlad. Sen blir man naturligtvis van och härdad, man lär sig hantera det hela, men den dagen man blir likgiltig med det hela, det är den dagen man skall lägga av. En ungdomsledares liv och tid är så pass mycket värt, att det inte är värt att offra det på matbordet under dilettanternas aftnar. Likt den nästan osannolika föreställningen av att universum en dag kommer slukas av ett svart hål, ter sig föreställningen om att alla Sveriges ungdomsledare en dag plötsligt skulle lägga av minst lika osannolik. Men det fascinerande med varandet är att det osannolika kan inträffa. Den dag då många ledare inser att de är likgiltiga med en situationen de inte uppskattar, ja då finns det inte längre någon energi och värme som exploderar vecka ut och vecka in, det är då implosionen är ett faktum.