Ny handbollssäsong, nybonade golv och förhoppningsvis har handbollsklubbarna i Sverige lyckats attrahera nya rekryter i ungdomsleden. Några av alla dessa barn och ungdomar kommer aldrig vilja lämna hallen, och några kommer vilja komma bort så fort som möjligt.
Idrotten i allmänhet är i mångt och mycket känt för att karaktärisera hängivenhet och målmedvetenhet. Handbollen är givet inget undantag. Det är som att vi alltid är på gång med något, en träning, en planering eller en match. Sen är det också detta med målmedvetenheten, ett uttryck som idag kanske mer uppfattas som en floskler och något som finns i varenda ”PTs” gloshäfte. Men vad är det egentligen vi menar med det hela, begreppet som sådant används ofta bara för att det låter bra, och är något vi gillar att höra och det kanske inte alltid skalas ner för att belysa dess egentliga betydelse.
Nå, det vanligaste svaret på frågan om vad målmedvetenhet är och vilket mål en idrottsutövare har, är ju givetvis att bli bäst. Jag tror att det inte är känslan av att vara bäst i sig, som är det egentliga målet. Den underliggande känsla som kanske är den egentliga drivkraften bakom målmedvetenheten är lycka. Där lyckan i många fall kanske innebär att skapa mening med det man gör. Detta i sin tur är något som kan vara eller är problematiskt, då vi har en förutfattad meningen om att så länge man vinner och är bäst, kommer det generera lycka, men är det verkligen så? För man kan egentligen inte eftersträva lycka som så, t.ex. vinna ett USM. Med andra ord blir lycka bara ett resultat av något man gör, givet är också att lycka inte är något permanent utan snarare något som uppstår för ett kort ögonblick.
Det handlar således om att kunna bemästra konsten att känna lycka. Det är av vital betydelse att man som ungdomsledare inom handbollen själv förstår detta och framförallt ha förmågan att lära barn och ungdomar denna konst. Målet för en ungdomsledare bör inte vara att vinna. Ur ett rent utilitaristiskt perspektiv, det vill säga, att se till att något blir bra för så många som möjligt, bör målet för en ungdomsledare vara att se till, och inte bara för så många som möjligt utan alla, att ge lycka åt sina protegéer. Att lära barn och ungdomar att finna lyckan här och nu, att skapa mening med det de utövar, att inte exkludera någon och säga att de får söka lyckan någon annanstans i tid och rum. Detta är i min mening något som inte bara kommer ge lycka, utan även utveckla spelare till att bli något de kanske annars inte kunnat bli.
Att känslan av att vara bäst skulle generera lycka faller egentligen på sin egen orimlighet, det är ju endast en känsla som varar för ett ögonblick. Som ungdomsspelare hade jag själv tillsammans med mitt lag något som kan uppfattas som framgångar. Två USM-finaler, något cup och serieguld här och där. Men precis som underrubriken till Bengan-boys dokumentären lyder ”minnena inte medaljerna”, är min lycka inte segmenterad i alla de medaljer jag mottagit, utan lyckan finns i de korta ögonblick jag tillbringande med mina lagkamrater. Det var inte medaljerna som lärde mig att känna den lyckokänslan som handbollen givit mig, utan det var snarare mina ledare som skapa förutsättningarna att känna glädje inför att träna hårt och utvecklas. Hade de inte lyckats med det, hade jag nog inte fortsatt med handboll så länge som jag gjorde.
Som ungdomsledare har jag blivit vis av min av mina erfarenheter. Det kan inte varit roligt för de fåtal spelare som inte fick vara med och den gången vi skulle ta ut USM-laget.Detta bara för att målet var att vinna varenda match, något som man idag inte känner stor lycka inför. Nåväl, argumenten var att de inte tränade tillräckligt hårt, de var inte intresserade etc. Men jag ställde mig aldrig frågan om varför det var så? Kanske detta var ett resultat av mina egna tillkortakommanden, att jag inte gav de spelarna tillräckligt med utrymme för att skapa lycka. En lycka som kanske hade gjort att de hade känt lycka av att träna hårdare och blivit mer intresserade. Det jag trodde skulle bli min lycka blev i slutändan bara en olycka. Att synen på målmedvetenhet enbart skall handla om att vinna och bli bäst, är en tämligen snäv synvinkel på livet. Målmedvetenheten i sig inget slutligt mål, utan är snarare en process för att lära sig, att lära sig finna lyckan i stunden.
Det går dock inte att frångå syftet med idrotten, för i slutändan handlar det hela om att tävla och försöka vinna. Samtidigt är det så att alla inte kan vinna. Genom att ändra fokus från att eftersträva vinstdriven målmedvetenhet och istället lära barn och ungdomar konsten om att vara målmedveten är jag övertygad om att vi kommer skapa fler vinnare. Desto fler vinnare handbollen skapar, ju fler kommer attraheras av sporten, fler kommer vilja stanna kvar inom handbollen, och vem kommer vinna och känna mest lycka utav det, jo handbollen.
Medaljer kan bara ges ut till ett fåtal för en stund, men lycka är något jag, ni och alla andra kan få när som helst och därmed en symbol för evigheten, Amen!