Följande är en gästkrönika av handbollsarbetaren och handbollsföräldern Marcus Artursson
Det är ingen tvekan om att vi inom svensk handboll gör många bra saker, som gör att vi idag ligger i framkant inom världshandbollen. Dock funderar jag ofta kring vårt utbildningssystem för våra barn och ungdomar och hur vi utifrån det både kan skapa bredd och spets, samt att vi får våra spelare att utvecklas över tid i en idrott som tar tid att lära sig.
Under året fick jag möjligheten att göra ett nedslag i ungdomshandbollen genom att observera i en rad distriktslagsamlingar ifrån ”andra sidan”, som förälder. En process som skapade många tankar och funderingar. Allt arbete som görs föreningar runtom i landet är grogrunden för spelarnas utveckling. Distriktslagssamlingarna ska vara “grädde på moset” och nästa steg i utvecklingen som ska krydda deras handbollstillvaro och vilja ta nya steg. Förbundet beskriver att syftet med distrikslagssamlingarna att utbilda och utveckla ungdomsspelare. Att ge spelare och tränare inspiration att brinna för handbollsporten och tillföra kunskap som sedan tas med tillbaka till klubbarna. Fokus ligger på individuell teknik och utbildningen är en del i svensk handbolls spelarutbildning 2.0. Men ser verkligheten verkligen ut så?
Tjejerna ifrån min förening såg fram emot distriktlagssamlingarna. För att de skulle få lära sig nya saker på handbollsplanen med nya duktiga tränare (och såklart även få träffa nya handbollskompisar). Men i stället möttes de många gånger en verksamhet som andades mer av resursbrist och stress, än handbollsglädje och utveckling. Under samlingarna är ofta tid en bristvara, vilket kan inte vara någon nyhet för någon som är insatt i det gedigna utbildningsmaterial man ska hinna gå igenom. Därför blev man förvånad att tid användes till annat, än just handboll. Visst fick vi se många roliga och varierade lekar, problemet var att tidsåtgången till detta gick ut över intentionen med samlingen. Ofta var också passen också underbemannade med instruktörer, där en ensam instruktör kunde stå upp emot 25 tjejer själv.
Så det personliga bemötandet och feedbacken uteblev till stor del. Inte minst på den individuella tekniken, som är en viktig del av spelarutbildningen, särskilt för de spelare som kommer ifrån klubbar med mindre erfarna tränare. Tekniska detaljer i t.ex. passningar, skott och finter som skulle behöva korrigeras, försvann i tomma intet. Symboliken blev att det blev mer likt en ”handbollsfabrik”, där det gällde att processa så många övningar som möjligt och komma ut levande på andra sidan. Utbildning ska vara i fokus under alla samlingar, men ju längre tiden gick såg man att fokuset och stressen bland instruktörerna att ta ut rätt spelare till Sverigecupen hamnade i centrum. Fokus blev inte längre att utbilda spelare.
Instruktörerna gjorde säkert sitt allra bästa efter förutsättningarna och resurserna som fanns att tillgå. Men såklart börjar man fundera över om det ser ut så här varje år i olika distrikt. Då har vi ett problem, som vi behöver lösa. Det är viktigt om detta ska vara en av svensk handbolls satsningar för att utbilda spelare på gräsrotsnivå, att det ändå håller en viss kvalitet. I min bok finns det många lösningar på det. Man skulle kunna arbeta med större meriterade tränarteam som åkte runt och höll träningar eller hitta tid till fler samlingar. Problemet är som vi alla redan har förstått – ekonomi och resurser. Hur vi löser det, har jag dock inget svar på. Men den största frågan är i nuläget, vem utvärderar vad som görs på samlingarna och hur kommer vi vidare med säkrad kvalitet?
Som en avslutning på distrikslagssamlingarna kommer vi då till sist till Sverigecupen, detta flaggskepp i svensk ungdomshandboll som jag personligen upplever som en kvarleva ifrån en svunnen tid. Det är såklart en handbollsfest utöver det vanliga. I alla fall för de som kom dit efter alla uttagningar. För de som inte kommer dit, vilket är den stora massan, väntar både tvivel och funderingar på sin handboll. Tjejerna och killarna är 15-16 år. Det är väldigt tidig selektering i en idrott där man är som bäst efter 25 år eller ännu äldre. Hur stort tappet av spelare är efter uttagningarna till Sverigecupen, vore intressant att få ta del av. Inte minst till andra idrotter som vi konkurrerar med. Frågan är ju också om vi som en mindre idrott som handboll har råd med det.
En annan fråga är ju om Sverigecupen fyller sitt syfte fullt ut, eller är just bara en kvarleva i svensk handboll. Vi gör som vi alltid har gjort. Visst det görs uttagningar till Riksläger och intressanta spelare observeras. Men sen då? Finns det andra sätt vi skulle kunna få i gång en större process, för att fortsätta utbilda FLER spelare under längre tid och därmed attrahera dem att fortsätta i vår idrott? Något som på sikt gör att vi få FLER att fortsätta längre och även få ett större urval av spelare i en sport där långsiktighet och tålamod ofta lönar sig? Jag vet – ekonomi och resurser är återigen en bristvara, men jag tror det är viktigt att reflektera för utveckla handbollen. Det blir spännande att se i framtiden vad som görs inom svensk ungdomshandbolls utbildningssystem för att fortsätta skapa handboll i världsklass…men även få fler ungdomar att få utbildning och hålla fast vid vår fantastiska idrott – handboll.
Tack för ett inlägg i debatten! Vi ses i hallarna!
Marcus Artursson, handbollsarbetare