Det är, trots i slutet av april månad en kall, blåsig och grå förmiddag i Berlin. Förhoppningen om att få möta våren i norra Tyskland kan ganska snabbt släckas då det skandinaviska lågtrycket har följt med en ner till den stora huvudstaden. Efter att ha gått en lång promenad längs Bernauer Strasse – där Berlinmuren en gång i tiden delade den stora staden – når jag till slut fram till porten där jag förväntas möta upp Bundesliga- och Füchse Berlinproffset, Mattias Zachrisson.
Efter några minuters väntan, kliver han sedan ut. Med en olivgrönfärgad tunn vårjacka, knäppt ända upp till halsen och för dagen sitt svall uppsatt i en knut hälsar han mig välkommen och föreslår det närmsta kaféet. – Vi kan sätta oss här inne, det är lite av att stammishak för mig, säger Zachrisson och pekar in mot det lilla Kaféet som ligger dörr till dörr med hans egen lägenhetsport.
Visst är det så, i det lilla kaféet där baristan Francis arbetar möts man direkt av ett personligt välkomnande.
– Det är en sportjournalist från Sverige. Är det ok att du skruvar ner volymen på musiken, ber Mattias på en imponerande tyska till Francis innan vi sätter oss ner i det lite mer avskilda rummet inne på caféet.
– Tyskan har jag enbart lärt mig av att prata med andra, säger Mattias och fortsätter: – Jag var ju inget geni i skolan, så det är lite kul ändå. Jag har inte pluggat någonting. Det hela började med egentligen att jag var skadad i fem månader och rehabiliterade med en tysk lagkamrat, då fick jag chansen att verkligen lära mig.
“Jag har mer tid med familjen nu”
Han har varit i Berlin i snart fyra år och trivseln är det inget fel på. På en 100 meters kvadratyta bor han med sambon Kim och sonen Sigge, som fyllde två i vintras.
– Jag trivs väldigt bra här, man hade tur att man kom till den här staden när man började egentligen. Från lilla Eskilstuna till det här. Det var en stor omväxling så klart, men att man fick storstaden direkt, det kändes ganska skönt ändå, säger Zachrisson samtidigt som han rör om med skeden i sin kaffe latte.
Sedan flytten till Berlin har han hunnit byta bostad vid ett tillfälle. När klubben värvade honom hjälpte de till med lägenhet, men när familjen väntade på Sigges ankomst till jorden tog de tillfället i akt och fixade en egen lägenhet. Trots att Mattias fått se landslagskompisarna Jesper Nielsen och Fredrik Petersen lämna Berlin och klubben, så har det aldrig varit något frågetecken för 26-åringens framtid i klubben.
– Att få det bättre socialt utomlands i handbollsvärlden går nästan inte. Jag har egentligen mer tid för familjen nu än vad jag skulle haft hemma i Sverige med ett vanligt 7–16-jobb. Det är även lätt för familj och vänner hemifrån att komma på besök, så det är en perfekt stad att bo i.
När jag träffar Mattias har hans lag dagarna innan vunnit det första mötet i EHF-cupens kvartsfinal mot ungerska Tatabanya. Imorgon är det dags för ligamatch hemma i Max Schmeling Halle mot Hannover. Dessvärre är det en halvsjuk Zachrisson som sitter med mig inne på kaféet och pratar om sitt liv i Berlin. Han stod över resan ner till Ungern och kommer heller inte att spela morgondagens ligamatch.
– Jag har haft halsfluss i två veckor och gjorde min första träning igår. Jag hoppas vara helt frisk till helgen och definitivt till landslagssamlingen om två veckor.
När vi diskuterar skillnaden mellan tysk handboll och svensk handboll är det, inte allt för överraskande, pengar, publik och sponsorer som är de största skillnaderna länderna emellan. Intresset är stort, men någon igenkännelse på stan sker dock sällan för Mattias. – Det är klart att någon gång möter man handbollsintresserade på stan, men med tanke på att staden nästan har fyra miljoner invånare så sker det sällan. Vilket är ganska skönt, då var det mer av den varan hemma i Sverige egentligen.
Hur stor är handbollen i Berlin?
– Ishockey och basket är stort här, och fotbollen såklart. Men om man tittar på publiksnittet i handbollsligan så har vi näst bäst efter Kiel, vi har cirka 8 000 i snitt på matcherna. Det är ett bra tryck på matcherna där det finns en supporterklubb som sitter tillsammans och trummar en hel del.
Varför tror du att många väljer att spela i Tyskland från början?
– Det som gör att många vill till tyska ligan är att det är den mest jämna och bästa ligan i världen. Det finns ju lag som Paris och Barcelona som är ett av världens bästa, men här har du alltid tuffa matcher. Det finns inga enkla motståndare där du kan ställa ut skorna. Och oavsett om du åker till en arena som tar 3 000 åskådare eller 9 000 åskådare så är det alltid bra tryck.
Den spelmässiga skillnaden är, enligt Zachrisson, också relativt stor. Gillar man tempofylld handboll där det hela tiden ska gå snabbt, då är egentligen svensk handboll det bättre alternativet.
– Fysiken skulle jag säga är den stora skillnaden. Det är mycket större spelare här och det smäller mer. Samtidigt kan det gå långsamt vissa matcher, det är mer tempo i Sverige på det sättet. Skillnaden är väl att när tyska lag möter svenska lag så orkar inte svenskarna stå upp i en hel match på grund av fysiken, förklarar Zachrisson.
“Hade det funnits de här pengarna i Sverige hade jag aldrig flyttat”
Den 1.78 centimeter korta, i handbolls mått mätt, högersexan medger att hans spelstil har förändrats en hel del sen han kom till Berlin jämfört med rollen han hade i Guif.
– I Guif spelade jag ju mycket på nio meter, här spelar jag bara på kanten. Det är lite annorlunda, hemma hade jag ett annat ansvar och låg på upp till femton skott per match. Har jag oflyt här kan jag springa 60 minuter och ha ett skott, det är klart det är annorlunda. Jag ska inte sticka under stolen med att säga att hade pengarna funnits i Sverige hade jag aldrig flyttat.
Det råder ingen tvekan om att det handlar om betydligt större lönekuvert i den tyska ligan, där spelarna – både i de lägre rankade klubbarna och i storklubbarna – kan livnära sig på sporten.
– Det är en bra grundlön, sen är det mycket individuellt där spelare har bonusar. Där får agenten göra ett bra jobb, säger Zachrisson och fortsätter:
– Vi spelare behöver vara med på en hel del events för klubbens räkning. Efter varje match har vi ett speciellt VIP-rum där spelarna alltid måste vara inne i 45 minuter. Sedan bli tre spelare tillkallade till ett bord där de ska sitta och tugga med ett företag en stund. Enbart för att gynna sponsorerna och för att de ska känna att de tycker det är intressant.
Zachrisson och hans Berlin huserar på en fjärdeplats i ligaspelet och med sex matcher kvar jagar man lagen framför, för att nå den åtråvärda Champions League-platsen. En turnering Zachrisson aldrig har spelat och något som han har kvar på sin “Bucket-list”.
– Vi har ju alltid haft svårt att konkurrera med Kiel, Rhein-Neckar Löwen och Flensburg. De har lite högre budget än vad de andra lagen har. Vi är där precis under och ligger oftast på fjärde, femteplats, men vi har vunnit tyska cupen och EHF-cupen samt är tvåfaldiga klubb-världsmästare. Men visst, Champions League hade ju varit väldigt kul att få spela innan man är klar med proffslivet.
Hur var det att vinna Klubb-VM i Qatar?
– Vi fick ju ett wild-card eftersom vi vann EHF-cupen. Det var precis när säsongen började, men alla åker dit eftersom det är så mycket pengar att spela om. Vi fick 400 000 dollar och nu har vi vunnit två år irad. Så det blir en resa dit nästa år igen. Men som sagt, där har vi slagit de bästa lagen i världen. Vi tänkte ju aldrig att vi skulle få chansen att åka dit och spela, det står inte i kontraktet om man säger så, så alla segerpremier var ju enbart en bonus för oss.
Så det blev en liten extra slant i plånboken?
– Ja, precis. Klubben drog ju in 3,7 miljoner kronor, eftersom det inte var några utgifter då vi bjöds på resa och hotell. Så kaptenen förhandlade med ägaren efter turneringen och förklarade att vi spelare ska såklart ha en del av den summan.
26-åringen, som är född i Västerås men som associeras med Eskilstuna känner att han snart har nått toppen av sin karriär. Han skrev i höstas på ett nytt femårskontrakt och har inga planer på att bryta det, även om han till stora delar av den gångna säsongen har fått agera tvåa bakom danska världsstjärnan Hans Lindberg.
– När mitt kontrakt går ut har jag varit Berlin i nio år och då blir det en flytt hem till Eskilstuna. Sedan vet man inte vad som händer på vägen. Skulle jag inte få spela kontinuerligt i framtiden så är det klart att jag kommer att ta lite kontakt med min agent. Jag är på toppen av min karriär och känner inte för att sitta på bänken.
Pengar är inte allt när det kommer till Zachrissons tankegångar över sitt proffsliv, skulle den nya tränaren sedan i december, Velimir Petkovic fortsätta att använda “Zacke” som tvåa, så finns det läge att se sig omkring.
– Det är inte så att jag är gratis, både jag och Lindberg har bra kontrakt och spelar inte en av dom är det en dyr kostnad för klubben. Det känns ju fel att sitta på bänken resten av tiden bara för att jag har ett bra kontrakt. Jag vill spela handboll och vill jag hem så kommer jag alltid att kunna komma hem, säger Zachrisson.
Innan ligaspelet och EHF-cupen ska avgöras är det dags för Zachrisson att återigen samlas med landslaget. Ett tufft dubbelmöte med Ryssland väntar.
– Tre poäng så är vi klara för EM, så det är klart att målet är att bli klara redan nu, men det är den tuffaste motståndaren i gruppen som väntar.
Hur har den första tiden med Kristján Andrésson varit?
– Det har varit en bra tid. Vi gjorde ett bra VM och fick mycket positiv kritik. Han tog ju över efter två stora namn, men vi i laget är väldigt nöjda med honom.
Efter kvaldrabbningen med Ryssland är det tillbaka till Berlin som gäller för Zachrisson, det är sex matcher kvar i ligaspelet och en EHF-cup som ska ros hem. Säsongen tar slut i början av juni, sedan väntar en månads semester innan det är dags att vända sig tillbaka till den tyska huvudstaden och förberedelse inför nästkommande säsong.
– Det kanske låter tufft, men man ska inte klaga, det finns folk som har det sämre, säger en ödmjuk Zachrisson.
Text: Martin Laanemets