Välkomna till Team Korsband

Min lägenhet är inte mansion-stor, men hallen är ganska avlång & när jag låser dörren för natten passar jag också på att ta några löpsteg snabbt mot vardagsrummet. Jag älskar att springa & imorgon tas den möjligheten ifrån mig under en längre tid.

Klockan slog precis över midnatt & även om jag vet att jag borde sova så går det inte. Om några timmar ska jag göra min tredje knäoperation varav min andra korsbandsrekonstruktion. Inget ovanligt, verkligen inte. Idag är man snarare unik om man klarat sig ifrån knäskadorna genom en elitkarriär. Det finns många smärtsamma historier, ibland med prinsessan-fick-sin-prins-slut & ibland inte alls med en lika smickrande epilog.

Men detta är min historia. Om ni vill följa med på resan är upp till er, men en sak är jag säker på: knät mår bättre om du skrattar dig igenom en rehabilitering istället för att gråta sig igenom den… TACK @Team.KB för att du gett mig chansen till detta.

En lördag kort efter att jag gjort min andra operation efter skadan november 2014 i vänsterknät (korsband, ledband och menisk) åkte jag ner till hallen i vanlig basis. Min tränare Magnus Frisk berättar då för mig att en lagkompis skadat knät under en u-lagsmatch dagen innan. Men inte vilken match som helst, det var hennes comebackmatch efter en axelskada som hon ådrog sig på ett landslagsläger för tjejer födda -96 sommaren innan.

Sen den dagen var vi ett team. Efter Linnéas meniskoperation några veckor därpå gick det inte en dag utan att vi hördes eller tränade ihop. Jag fick ett återställt knä & en fantastisk vän på köpet. Jag kan inte minnas att vi någon gång klagade över vår situation utan snarare gjorde narr av den, mest för att slippa gråta utan skratta istället. På Instagram kan ni följa våra upptåg som regelbundet uppdaterades innan våra comebacker.

Men så kom min andra korsbandsskada, i mitt andra knä, några dagar efter min första match. Team KB var återfött men som ensam medlem (& snälla låt det förbli så!). Samma sak som räddade mig första gången räddade mig även denna gång: vänskap. Mina vänner är det viktigaste som finns i mitt liv & tanken på vart jag skulle varit utan dem vågar jag inte tänka på. De första tre veckorna efter skadan var bland de jobbigaste jag upplevt, men samtidigt några av de finaste. De gester som jag fick se av vänner & lagkamrater kommer jag bära med mig till den dagen då jag stämplar ut.

Jag vill därför passa på att avsluta dagens inlägg med två saker…

  • Tacka mitt lag, ni är min familj & utan er skulle jag aldrig orkat kämpa mig tillbaka.
  • DU SOM LAGMEDLEM TILL EN SKADAD SPELARE: visa att du står bakom denne, att du stöttar & finns där. Det kan förändra dennes liv & eventuellt fortsatt handbollsspel.

Kompisar, vi hörs snart igen. So long tills dess & håll tummarna för att det nya korsbandet ska vara på plats efter morgondagens operation!

Frågor eller önskemål på ämnen? Maila mig, adressen finner du i sidofältet till höger!