Frida Tegstedt om alla SM-guld, proffslivet, landslaget och ny karriär

Frida Tegstedt, OS 2016. Foto: Daniel Stiller, Bildbyrån

Hon är en av Sveriges mest meriterade handbollsspelare alla kategorier. Åtta SM-guld med Sävehof, proffsliv i Tyskland och Frankrike, 53 landskamper, massor av Champions Leaguespel, OS-spel i Rio de Janeiro och till sist två återkomster i Önnered.

Hon heter Frida Tegstedt och kommande vecka gör hon sina två sista matcher i karriären när Önnered möter Skövde respektive Sävehof. Ett nytt liv väntar Frida. Men kommer hon verkligen att släppa handbollen helt?

Frida, vad är det bästa med handboll?

– Laget! Att träffa tjugo härliga tjejer varje dag, att kämpa för ett gemensamt mål. Det är en förmån i livet.

Vad är det sämsta med handbollen?

– Att man måste vara beredd att lägga jättemycket tid. Det är naturligtvis en uppoffring, men älskar man spela handboll så ser man det inte som en uppoffring. Men till slut, efter många år, kom jag till en punkt då jag kände att det inte var värt det.

Ändå gjorde du comeback två gånger i Önnered?

– Jo, men det var lustfyllt och roligt och begränsat i tiden och mest beroende på att klubben hade flera mittsexor skadade, dessutom inför ett slutspel. Jag var jättetaggad att spela då.

Nu när du lägger av kommer du att ha kvar någon relation till handbollen, typ ledare, tränare?

– Vi får se, det är inte omöjligt men inget är planerat. Men jag kommer inte att spela handboll mer.

Du har åtta SM-guld, frågan är om inte det är något slags rekord?

– Jag tror Ida Odén i Sävehof har fler. Men det räcker med åtta guld för min del. Vi var ett gäng i Sävehof som började spela kring 2005, därefter blev det ju en lång period med många guld.

På onsdag nästa vecka spelar du med Önnered borta mot din gamla klubb Sävehof. Hur kommer det att kännas?

– Det kommer att bli jättekul.

Lite vemodigt?

– Nja, jag har ju egentligen slutat redan en gång och gått vidare i livet. Det är inte lika känslomässigt nu som det var när jag lade av på riktigt. Nu spelar jag mest för lusten, det ska bli roligt och spännande att möta Sävehof. Jag har ju aldrig spelat i Partille Arena.

Där inne på linjen är det väldigt bökigt? Det måste kännas efter en match?

– Ja, det gör jätteont. Det blir värre med åren och har varit det svåraste med att komma tillbaka. Att få smällar och stötar, kasta sig in målområdet och så vidare – det blir tuffare med åren. Men det är också det jag gillar mest som spelare – att ge och ta. Det är kul att böka därinne.

Var det givet att du skulle bli handbollsspelare?

– Jag höll på med många olika sporter, fotboll, innebandy, fotboll. Men jag växte upp i Partille där alla i klassen spelade handboll, storebror spelade handboll. Så jag väntade bara på att få börja med handboll i Sävehof.

Går det att sammanfatta din tid i Sävehof, ett decennium som var oerhört framgångsrikt?

– Jag ser de åren som en stor del av min uppfostran. Jag var ju med i Sävehof från sjuårsåldern upp till 24, nästan varje dag! Somrar med Partille Cup, jular med Lundaspel och så vidare.

Av alla dina SM-guld, är det något av dem som sticker ut?

– Det första var ju häftigt, men inget guld betydde mer än något annat.

Hur gick det till när du blev proffs?

– Jag hade en proffsdröm, att kunna kombinera handbollen med nytt språk, ny kultur. När chansen kom med Berlin så var det ett självklart val. Det var fantastiskt att få bo där, uppleva något helt nytt, få nya vänner och lära sig ett nytt språk.

Var det stor skillnad idrottsligt att spela i Berlin jämfört med Sävehof?

– Egentligen inte, vi tränade ungefär lika mycket, från Sävehof hade jag redan erfarenheten av att träna professionellt. Det var en rolig handboll i Tyskland, ett fysiskt spel som gjorde att jag fick en stor roll i laget.

Sen blev du proffs 2016-2017 i Paris?

– Ja, och franska var svårare att lära sig. Franska handbollen var klassisk med mycket snabbt spel, en utmaning för mig. Det har varit fantastiskt kul att få spela i både Tyskland och Frankrike. Jag trivdes verkligen och fick ekonomisk möjlighet att fokusera på handbollen.

Men man blir inte rik som handbollsproffs?

– Det kan man nog bli i de riktiga toppklubbarna eller i Ryssland. Men jag spelade inte på den nivån.

Har det hänt något under din tid vad gäller jämlikhet mellan könen, ekonomisk ersättning och uppmärksamhet?

– Det är stor skillnad idag vad gäller löner jämfört med hur det var när jag kom upp i A-laget. Vad gäller exponering i media är det en positiv utveckling överlag vad gäller handboll, speciellt damhandboll. Tidigare visades knappt en enda match i direktsänd TV, nu kan man se samtliga matcher. Det är en viktig utveckling.

Du debuterade i landslaget när du var 25 och spelade 51 landskamper?

– Det var en dröm att få spela i landslaget. En enorm bonus att få möta så många bra spelare, att spela med så många bra spelare. Jag var lika jättestolt varje gång jag blev uttagen.

Men det största du varit med, var det OS i Rio?

– Ja Rio är det största, på många sätt. Komma till en ny världsdel och uppleva allt omkring, det är oförglömligt.

Vilken spelare är den bästa du spelat med?

– Det är Isabella Gulldén. Hon har behållit en hög nivå under många år med ett fantastiskt spelsinne. Bella är verkligen en profil på högsta europanivå.

Har du någon spelare som varit extra svår för dig, framförallt en målvakt som fått ett övertag på dig?

– Nej. Möjligen förr när det kom in några äldre spelare som satte oss yngre på plats.

Man kan säga att du nu med handbollen lämnar en hel livsstil, har du tänkt igenom det?

– Jag trodde jag hade gjort det för två år sen när jag lade av… men det hade jag tydligen inte. Jag märker nu att jag mår bra av att ha kvar handboll på något vis i mitt liv.

Antagligen kommer du att sakna den totala lyckan efter att ha vunnit en jämn match och alla spelarna samlas i en ring och är tokglada.

– Jo, den känslan och den lyckan får man inte någon annanstans. Det är så häftigt och rörande!

Anders Hilmersson