På planen har jämlikheten i svensk handboll kommit långt. Damlandslaget fyller Scandinavium, samtidigt som fördelningen mellan killar och tjejer som spelar handboll i princip är 50/50. Trots det saknas det nästan helt kvinnliga tränare på elitnivå.
Svensk handboll lyfts ofta fram som ett föredöme när det gäller jämställdhet. För er som läste Naaz Sultanis text (har ni inte gjort det – gör det!) blev det tydligt att det fortfarande finns vissa brister, speciellt på ledarsidan. Går du på en match i någon av våra högsta serier är chansen att du ser en kvinna leda något av lagen lika med noll. På varken herr- eller damsidan finns idag en enda kvinnlig huvudtränare på elitnivå.
Tittar man istället på landslagets verksamhet ser det något ljusare ut. Förvisso har vi två manliga förbundskaptener, men Johanna Wiberg har idag rollen som assisterande, samtidigt som damernas U15-, U17- och U19-landslag alla leds av kvinnor.
I ungdomshandbollen finns ett stort antal kvinnliga ledare. På Svenska handbollförbundets första ledarutbildning är fördelningen relativt jämn mellan könen. Men det är få kvinnor som går de högre utbildningarna, och de som gör det hamnar inte i elitklubbarnas verksamheter.
”Det finns ingen quick fix”
Svenska handbollförbundets generalsekreterare Robert Wedberg säger till Handbollskanalen att förbundet är fullt medvetet om situationen och att det är något man jobbar med löpande.
– Det är en av våra viktigaste frågor. Det är ingen tvekan om att svensk handboll skulle må bra av fler kvinnliga ledare.
Hur kommer det sig att det saknas kvinnliga ledare på elitnivå?
– Det finns såklart flera olika anledningar. En del är den tradition som finns i svensk handboll, som måste brytas. Sedan har ju många tränare varit proffs som kommit hem, där har killarna legat före. Men nu kommer det en stor generation proffs bland tjejerna. Där har vi en möjlighet att fånga upp dem på vägen hem. Ett exempel är Isabelle Gulldén, som nu blir tränare.
Vad gör förbundet för att få fler kvinnliga ledare?
– Det är något vi jobbar med konstant. Vi tittar på hur vi kan anpassa utbildningarna och lyssnar på målgruppen. Nu senast hade vi en träff med 130 damtränare i Göteborg, som vi fått fin respons på. Vi ser en positiv trend där fler går de högre utbildningarna.
– Sedan vill vi lyfta fram kvinnliga ledare i vår verksamhet, till exempel i landslagen och på riksläger. Där kan vi visa att det finns ledare med stor kompetens, och förhoppningsvis ändra situationen i klubbarna.
Vad behöver man göra för att få fler kvinnliga tränare på elitnivå?
– Det är viktigt att man inte bara går en väg, det finns ingen quick fix – alla delar är viktiga. Vi ser en positiv trend, och vi har idag föredömen som kan bana väg och inspirera. Till exempel Johanna Wiberg och nu Isabelle Gulldén.
Fler behöver prata om utbildningarna
En av de mest framstående kvinnliga tränarna i svensk handboll är just Johanna Wiberg. Hon har idag rollen som assisterande förbundskapten, samtidigt som hon jobbar som instruktör på ett handbollsgymnasium. Hon valde efter spelarkarriären att bli tränare när hon tog rollen som assisterande i Lugi.
– Jag tänkte väl som alla andra, att när jag lägger av ska jag fokusera på annat. Men jag insåg ganska snabbt att det här ”annat” är väl viktigt, men att handbollen betyder otroligt mycket för mig.
Wiberg har idag gått igenom tränarutbildning nummer sex och ska nu göra en Master Coach, vilket är den högsta utbildningen man kan gå. Hur hennes framtida tränarkarriär ser ut lämnar hon osagt, men poängterar att hon är väldigt nöjd med hur det ser ut idag.
– Jag får jobba mycket på golvet och utveckla några av de bästa spelarna i världen. Sedan går det bra ihop med resten av livspusslet.
På frågan varför det är så få kvinnliga tränare i svensk handboll menar Wiberg att det finns flera olika anledningar.
– En del är nog att många kvinnor pluggar i samband med sina karriärer och påbörjar en civil karriär när de slutar. Sedan är det få som går de högre utbildningarna, och kvinnor får inte frågan i samma utsträckning. Sen skulle jag säga att kvinnor av olika anledningar tackar nej oftare. Jag vet flera som fått frågan men inte svarat ja.
Precis som Wedberg är Wiberg inne på att det inte finns en enkel lösning för att få fler kvinnliga tränare. Nätverkande och att få folk att börja prata om det är en nyckel för att få fler kvinnor att börja gå de högre utbildningarna, menar Wiberg.
– Handbollsförbundet har gjort flera positiva satsningar. Det är viktigt att utbildningarna blir något man pratar om och inte bara något man får ett mejl om och sen glömmer bort.
Större acceptans i Sverige
Bristen på kvinnliga ledare är inget unikt för svensk handboll. Karen Brödsgaard, som tränat en rad danska klubbar och gått en masters coachutbildning, säger att det är en liknande situation i Danmark.
– Det är på gång, men det tar lång tid. Många väljer att sluta, säger Brödsgaard.
Hon pekar på familjelivet som en stor anledning till att kvinnor väljer att inte bli tränare.
– Ska man vara tränare är man hemma mindre, speciellt på kvällar och helger. Det är träningar, långa resor och matcher. Många kvinnor som har familj och barn vill nog inte vara borta så mycket.
2015 träffade Karen Mikael Franzén och fick frågan om hon ville bli assisterande tränare i Alingsås HK. Hon var tränare i Alingsås under två säsonger och menar att det fanns en annan acceptans i Sverige jämfört med Danmark.
– Det skulle jag säga var bättre i Sverige. I Alingsås var jag bara Karen, de accepterade mig direkt. I Danmark blir man mer ifrågasatt och måste bevisa varför man är där.