I år ställer Visby upp med ett damlag i handboll och det skänker glädje både på och utanför Gotland.
Mona Larsson åker nästa helg hem till Gotland för att spela handbollsmatch, 30 år sen hon senast spelade boll på den vackra ön. Här berättar hon själv om sina tankar inför matchen och om glädjen att ha börjat spela handboll igen. Veckans bästa mail:
”Jag blev nog lyckligast av alla när jag såg att vi fick VIF Gute i serien! Det är verkligen stort att få spela handboll på Gotland igen. Tänk att det är 30 år sen sist!
Den 25/9 bär det av för oss i Gurrabergs HK ner till Ön. Dessutom får vi äran att spela i nya ICA Maxi Arena i Visby. Mina föräldrar och systrar med familj bor ju kvar, så jag förväntar mig lite publikstöd i alla fall.
Gurrabergs HK har en stor trupp i år. Ett härligt gäng med väldigt bra stämning i laget och stor uppslutning på träningarna. Resan till Gotland ser vi alla fram emot. Det är ju lite mer än att bara åka till en vanlig bortamatch, när man får chansen att umgås med laget även under båtresan.
1986 bodde jag på södra Gotland och var jag med i IF Hansa som vann serien det året. Då var jag yngst i laget och skulle fylla 16. Nu är jag definitivt äldst i vårat lag.
Att jag skulle spela handboll igen hade jag inte ens själv trott för ett år sen. Jag flyttade från Gotland 1987 och förutom en halv säsong med Silwing Troja, la jag snart handbollsskorna på hyllan. Blev lite handbollssugen igen i början av 90-talet, men i Gustavsberg fanns inget seniorlag ännu så jag var tränare för ett flicklag istället fram till 1997.
Sen dess har jag varit borta från handbollen tills jag såg ett inlägg på Facebook sent en fredagskväll i februari i år. Då la en av tjejerna i laget ut ett desperat rop på hjälp ”Finns det någon gammal handbollsmålvakt som kan tänka sig att spela match imorgon?!”. Jag har ju varit handbollsmålvakt och är dessutom gammal, tänkte jag och svarade på inlägget.
Det var en fantastisk känsla att kliva in i målet igen! Nervöst såklart, men pirrigt och kul. Först då under matchen förstod jag hur mycket jag faktiskt hade saknat handbollen. Vi vann matchen, jag lyckades dessutom ta några bollar och på kvällen var jag så lycklig och nöjd, trots att jag hade kramp i varenda muskel i kroppen.
Den här säsongen är vi fler målvakter i Gurraberg, vilket ju både är en lättnad och en trigger. Trots att jag inte längre är ”16, smidig och vältränad”, vill jag ju såklart göra mitt bästa på match och träning för att hjälpa tjejerna i laget. Känslan när man gör en räddning är fortfarande helt euforisk. Spänningen när man står på match och bara fokuserar på spelet ger ett härligt adrenalinpåslag. Sen är det så otroligt kul med lagsporter tack vare den sociala biten.
Håller bara kroppen så lär de få dras med mig ett bra tag till i Gurraberg och kanske blir det fler matcher på Gotland efter den här? För jag hoppas att handbollsintresset på ön växer och att VIF Gute är med i serien med ett damlag även nästa säsong.”