2015 var Albin Tingsvall aktuell för EM och hade en massa utlandserbjudanden i brevlådan. Då valde den 26-årige Lugi-spelaren att avsluta karriären. Sedan dess har han inte rört en handboll. Idag är han utbildad psykolog som bland annat föreläser om psykisk ohälsa inom idrotten. I sin bok ”Allt jag förlorade genom att vinna” berättar han om sina upplevelser från träningsläger i Idre till ensamma långtidsskador och machokultur.
I dagarna har den forne högernian haft releasemingel i Malmö för sin bok ”Allt jag förlorade genom att vinna”. Förutom någon föreläsning han hållit i så var minglet nog det största publika intresset kring honom sedan han slutade spela handboll, och varför han slutade spela handboll.
– Jag tror att det har funnits försök att lyfta lite på det locket att man inte mådde så bra alla gånger, men då finns det alltid några i media och så som sticker till dem ganska hårt – Varför ska ni klaga? Man ska inte klaga och oroa sig, man ska vara tacksam över att vara där. Därför klingar det av, pratet om medaljens baksida, säger han på cafét i Malmö där vi träffas.
Men innan Tingsvall upptäckte medaljens baksida fick han sig en rejäl titt på dess framsida. För boken är också en sorts fortsättning på berättelsen för de handbollspelare som slutade i tonåren och aldrig tog det större steget.
När Albin var 19 flyttade han istället ifrån skogsområdena i Vittsjö, ifrån grusvägen till huset, skjulet med det dammiga gymmet, kompisarna, föräldrarna och division 2. Istället flyttade han upp till huvudstaden för att spela i en av Sveriges mest klassiska klubbar, Hammarby.
Dessutom var det ett Hammarby som 2007 var regerande dubbla mästare innehållande ett gäng snartblivna utlandsproffs och på tränarbänken ett hårsvall som skjutit fler avgörande skott för landet än försvarsmakten – Staffan Olsson.
Med andra ord en rejäl kontrastkrock. Och snart befann sig 19-åringen på en buss mot Idre för att genomföra fyspassen som Staffan hade plockat med sig från Noka Serdarušić diktatoriska dagar som tränare i Kiel. Det skulle köras intervaller i skidskyttespåret, cirkelträning, gym, löpning, löpning, löpning och babypuder för att lindra svidande områden. Allt på repeat i fyra veckor.
– Det var bland det värsta jag har varit med om, säger Albin.
Har du varit tillbaka i Idre sen dess?
– Haha, nae. Jag undviker Idre.
Som utbildad psykolog vet Albin Tingsvall vad associationer gör i hjärnan. Ibland vill man återuppleva dem och ibland vill man bryta dem. Traditioner och associationer som den numera 30-åringen vill bryta med är stigmat kring känslor och psykologisk ohälsa inom idrotten.
– Det tystades inte ner inom handbollen men det pratades heller inte om känslor, hur man mådde. Man skulle vara stark. Det är också ett problem för män generellt och något som vi behöver bli bättre. Där tror jag att alla behöver hjälpas åt. Vilka normer är det vi skickar ut som spelare och ledare? Ni som skriver, vilka frågor ställer ni och vad ger det för svar?
För Albin började funderingarna ganska snart om handbollsplanen var rätt väg att fortsätta på. Det funderade han över trots att han under sitt första år med Hammarby vann SM-guld och senare fick representera både landslaget och göra två matchers succé-inhopp för Flensburg. Eller kanske kom funderingarna tack vare upplevelserna.
– Jag fick ju faktiskt uppleva allt det där. Jag tror att det var det som gjorde det lättare att lägga av också.
Men det fanns fler anledningar till att lägga skorna på hyllan. Den begränsade fritiden var en, eller ”Man fick fritid men ingen frihet” som Albin förklarar det. För även när spelarna ska ha semester står det inskrivet i kontraktet att de ska upprätthålla sin fysiska form – alltså träna när man är fri från träning.
Även den utbredda aggressionen är något som han tar upp i boken som en nedärvd, potentiellt negativ, tradition inom idrotten.
– Man skulle till exempel inte acceptera utskällningar i samma skala hos en annan bransch som när ens tränare skäller ut laget efter en förlust, efter en dålig dag på jobbet, och hotar att dra in ens semester. Varför ska vi då ha det så inom idrotten? Vart finns forskningsstödet till att aggression är bättre?
– Och då kan jag också fundera över vad det gör med oss som människor. Vad gör det med en person att gå till jobbet i 8, 10 eller 15 år och koncentrera oss på att hata folk och vara aggressiva. Det är nog inget konstruktivt som man växer och mår bra av.
Albin tycker också att sporten borde titta mer mot forskningsvärlden för att fostra gladare och till och med bättre handbollsspelare. En forskningsrapport från Danmark under OS 2016 visade till exempel att av de 120 personerna i Danmarks trupp så studerade 38%. Dessa 38% stod sen för 58% av landets totala medaljskörd.
– Kim Ekdahl Du Rietz sa det bra – att han spelade jäkligt bra när han bestämt sig för att lägga av, för då blev det lättare att slappna av. Och ju mer jag själv började odla intressen utanför sporten desto bättre spelade jag.
Varför tror du inte att tränarna tar till sig av det? För att skapa bättre spelare om inte annat.
–Dels tror jag inte att det finns någon akademisk tradition inom idrotten. Istället har man sin egen kunskap som går i arv genom spelar- och ledarleden.
– Jag snackade med Staffan (Olsson) och frågade honom om det. Då svarade han att när han väl satt sig ner med talangprojektet han arbetar med åt SHF så upptäckte han att det ”finns ju massa forskning, varför använder ingen det?” Och det är väl det jag vill hjälpa till med och peka på.
Förutom hans föreläsningar på idrottsgymnasium, hos föreningar och förbund så är hans bok ett sätt att peka på problemen. Boken blandar personliga upplevelser från karriären, träningsläger och matcher och hotellrum ovanför nattklubbar i Rumänien. Men också från hur han blev bemött av media och fans och snubben på festen som alltid skulle snacka handboll och hur proffsspelare levde drömmen. De personliga berättelserna följs sen upp av Tingsvalls tankar.
Hur växte boken fram?
– Det började som min egen göra slut-process med sporten. Då funkade det terapeutiskt. Sen efter ett tag tänkte jag att det här kanske är något som fler kan behöva eller bli hjälpta av. Men det började typ som en dagbok.
– För jag kände tidigt i min karriär kring det här med att vinna, det spelade inte så stor roll. Trots att jag har haft en framgångsrik karriär har inte vinsterna gjort någon stor skillnad i livet utanför handbollen.
Hur ofta tänker du på ditt SM-guld, till exempel?
– Väldigt sällan, säger han och ler. Jag vet faktiskt inte ens vart jag har medaljen. Den finns nånstans.
– Jag tyckte mer om gemenskapen och att göra något i grupp.
Och jag måste ju fråga, som Handbollskanalen, du är inte lite sugen på en comeback?
–Hehe mm. Men vi får väl se, jag är ju bara 30. ”Jag stänger inga dörrar”, skojar han.
– Nae då, fast nu känner jag faktiskt lite att det hade kunnat vara kul igen. Nu när man har fått lite distans till det.
Boken finns nu att köpa till specialpris genom ett samarbete mellan Handbollskanalen och Offside Press. Säkra en av årets hetaste julklappar här:
LÄNK: Handbollskanalen och Offside i samarbete: Rabattkod till Tingsvalls bok