Att alla ska kunna spela handboll känns som en självklarhet men för många är det svårt. Tillgängligheten till vår idrott är inte alltid enkel och ett exempel på detta är för personer med funktionsnedsättning.
Det finns helt enkelt en lucka mellan de som spelar handboll utan funktionsnedsättning och de som fyller kriterier för special olympics. Där mellan finns en grupp människor som inte har någon utvecklingsstörning men andra funktionshinder som kan vara lika svåra att hantera. För de spelarna finns det bara träning och någon enstaka cup som de är välkomna till.
Bara i Lunds HIF finns det 3 stycken spelare som vill spela mer men som inte är välkomna i special olympics då de inte lider av utvecklingsstörning. Det är ”på liv och död” även för dessa spelare, de vill utvecklas men de hinner inte med i bolltempot i ett seriespel för dem som inte har någon funktionsnedsättning. Hinner de inte med i bolltempot eller har svårt att koncentrera sig så får de inte spela så mycket i ett vanligt lag.
Det finns en önskan ute i landet att det blir fler lag så att de kan mötas i sammandrag någon gång per termin, det behöver inte bli någon serie bara de får spela fler matcher. Som det är nu så går många till exempel till fotbollen för där finns många lag, de spelar matcher och åker på cuper, likaså med innebandyn.
En propå har skickats till Svenska handbollsförbundet om ett Paralandslag och till Parasportförbundet om att ta upp handbollen ibland sporter de satsar på.
Om man har neuropsykiatriskt funktionshinder så kan man i princip ha lika stora svårigheter med saker och ting som en som har en utvecklingstörning men då är man inte välkommen i special olympics. Har du ADHD, ADD eller autismspektrumsstörning med normalbegåvning kan du enligt de regler som finns idag inte vara med i special olympics.
För en del innebär dessa diagnoser att när du närmar dig tonåren så börjar bolltempot bli för högt, det som ofta händer då är att dessa individer slutar. Hade klubbarna startat lag för dessa individer så hade de kunnat fortsätta spela, ofta har ju dessa barn specialintressen och handbollen kan ju var deras specialintressse.
I LUGI har man ett gäng funkis-vuxna (en del utvecklingsstörda) som jobbar som funktionärer vid matcherna för dam- och herrlaget. Det är dessa funkisvuxnas guldkant, de känner stor tillhörighet att få vara med på matcherna.
Det finns helt klart ett behov av ett paralandslag – paralag i Sverige. Flera av dem som var med i special olympics skulle med lätthet kunna spela i ett paralag för de har utvecklats och har stor spelförståelse. I Skuru har de fyra killar som är mycket duktiga. Lunds HIF har ett gäng på nästan 10 st som med lite mer matcher och specialträning skulle kunna bli hur bra som helst.
Det som skiljer en ”normal” spelare och en funkisspelare är att funkisspelaren måste träna på svåra saker fler gånger och att de kanske inte kan uppnå en bra spänst på grund av motorikproblem. Att ha funktionshinder beskrivits kan också innebära att de har svårt med avståndsbedömning vilket gör att det kan se ut som att de fumlar med bollen, alltså måste passningarna vara lättare att fånga för funkisspelare än för en normal spelare.
Listan kan göras lång av vilken typ av svårigheter ett NPF-barn drabbas av men de behöver trots detta en meningsfull fritid och har de spelat handboll i unga år så borde det vara självklart att handbollen har ett fungerande system som gör att man kan hänvisa barnet vidare till en annan variant av handbollen där de kan fortsätta spela, känna gemenskap och må bra. Många av dem som är funkisbarn mår inte speciellt bra efter att de har fått sitta mycket på bänken år ut och år in, det tar lång tid att läka dem när de väl kommer till ett lag där det är ok att vara annorlunda.
Att ha ADHD innebär att du är hyperaktiv, sannolikt så är man inte 100 % fokuserad på vad som sägs på träningarna, man håller på med bollen, det spritter i benen och man kan inte vara stilla.
Att ha ADD innebär att man har samma svårighet att koncentreras sig som om man hade ADHD men man blir långsam för man har inte hyperaktivitet, de reagerar oftast lite långsamt på grund av sin diagnos.
Autismspektrumstörning med normalbegåvning innebär att de kan vara som vem som begåvningsmässigt men de förstår inte alltid de sociala koderna de lär sig med tiden.
Gemensamt för alla tre är att det kan finnas en uppsjö av olika svårigheter kopplade till diagnosen, det behöver inte synas för att göra det jättesvårt för dem. Tänk dig att träna spänst med jämfotahopp upp på en plint, det kan vara totalt omöjligt för dessa barn, deras hjärna klarar inte av att ge signalen rätt. För en del barn/ungdomar/vuxna är svårigheterna stora för att de har en dubbeldiagnos t ex ADHD och autismspektrum.
Så, hur arbetar er förening med dessa frågor? Är er förening öppen för alla? Eller hur kan ni utveckla er förening?