Att kombinera rollen som förälder och tränare i ungdomsidrotten är inte alltid enkelt. I de äldre ungdomslagen, där tävlingsnivån ökar och spelarnas ambitioner växer, ställs både ledare och föreningar inför etiska och organisatoriska utmaningar. Frågan om nepotism är ständigt närvarande, men hur stora problem blir det egentligen – och hur arbetar klubbarna för att säkerställa rättvisa?
– En bra tränare är en bra tränare så det ser jag egentligen inga problem med, säger Mattias Bejbom från Tyresö Handboll till Handbollskanalen.
Flera klubbar framhåller att det är kompetensen hos tränaren som avgör om de kan ha ett föräldraskap i laget. I Ystads IF ser man ingen konflikt så länge tränaren har erfarenhet och förståelse för utvecklingsarbetet:
– Har de bara rätt kompetens och är duktiga tränare ser vi inga hinder för att ha dem med, nackdelen är att vi inte har med dem på möten om nivågruppering eller kontraktssamtal och det blir då färre som bollar dessa saker, berättar Kenneth Andersson.
Liknande resonemang hörs i Hammarby Handboll, där fokus ligger på att skapa en trygg och rättvis miljö för spelarna:
– Vi tänker inte på våra spelare som barn till en viss förälder, de är spelare i klubben! Alla har samma möjligheter, betonar Kalle Matsson.
För Lugi HF är det avgörande att huvudtränaren i äldre ungdomslag inte har barn i gruppen, medan assisterande roller ibland kan fyllas av engagerade föräldrar. Sportchef Robert Månsson:
– Vi försöker alltid tillsätta huvudtränare från föreningen som inte har barn i gruppen, men det kan finnas föräldrar som assisterande med bra tränaregenskaper.
Balans mellan engagemang och struktur
Att vara engagerad förälder är ofta en resurs, men det kan också ställa krav på föreningens struktur och uppföljning. I IK Sävehof betonas att större beslut aldrig fattas av en förälder ensam, utan alltid i samråd med klubbens sportorganisation:
– Det görs genom att större beslut som till exempel USM-uttagningar sker i dialog med klubbens sportorganisation, säger Andreas Wallin.
Tyresö lyfter fram att det ibland handlar om att balansera engagemanget med spelarnas sociala miljö, där en tränare som också är förälder måste hålla rollerna separata:
– Det händer såklart flera gånger på en säsong. Det är dock mycket oftare beteendemässiga åtgärder som behöver utföras från föreningens sida, säger Mattias Bejbom.
– Däremot så bygger vi väldigt mycket av vår verksamhet på en stark och tydlig Tyresöpatriotism och det är inte alltid så att föräldratränare ser föreningen i första hand på samma sätt som andra ledare som är födda och uppvuxna i föreningen.
Sammanfattningsvis verkar de flesta klubbar (som Handbollskanalen fått svar ifrån på våra frågor) se föräldratränare som en värdefull resurs, men med tydliga ramar och strukturer för att säkerställa rättvisa och kompetens. Genom att separera roller, ha flera ledare på plats, och kontinuerlig uppföljning kan man minimera risker och samtidigt dra nytta av det engagemang som föräldrar kan bidra med.
– Vi ser föräldratränarna som en enorm resurs och möjlighet i vår förening, att föräldrar engagerar sig hänger ju samman med koppling till gruppen via egna barn. Vår uppgift är ju att skapa förutsättningar via riktlinjer, utbildning och stöd, avslutar Magnus Björklund.