Barn, familj och livet i allmänhet gjorde att flera av tjejerna i Alfta GIF och andra klubbar i närområdet valde att sluta spela handboll. Men under pandemin bestämde sig Kristina Thuresson för att kolla läget, hur många var egentligen intresserade av att börja spela igen och då i division 3? Många, visade det sig. Mindre än två år senare har Alfta GIF gjort seriedebut i division 3 och i truppen ingår drygt 20 spelare.
– Man behöver inte vara bäst för att hålla på utan det finns en plats för alla som vill spela handboll, säger lagets målvakt Evelina Adolfsson till Handbollskanalen.
Alfta är inget stort samhälle, men där finns trots det två damlag i Alfta GIF och dessutom ett gäng ungdomslag. Anledningen till att det finns två damlag, ett i division 2 och ett i division 3, får tillskrivas Kristina Thuresson och hennes initiativ. Åtminstone det division 3-lag som har den före detta Skånela IF-spelarens signatur.
– Vi är många som har sysslat med handboll som har bott kvar här i Alfta, men många har fått barn och livet kommer ikapp en på något sätt och då har många känt att de har inte kunnat vara med och satsa. Men glädjen till handbollen har fortfarande funnits där, bland annat hos mig, säger Evelina Adolfsson, lagets 29-åriga målvakt, till Handbollskanalen.
– Så under slutet av pandemin skickade Kristina ut ett meddelande på Facebook till många som spelat tidigare och frågade hur många som var intresserade av att börja spela igen. Hon själv var jättesugen skrev hon, men inte på att spela i division 2. Intresse fanns – jag tror att vi är 83 stycken i den gruppen nu.
Laget hade ett uppstartmöte och började efter det att träna utomhus för att kolla av hur många som var verkligt intresserade av att börja spela igen. Det var våren 2021. Efter lite beachhandboll och sedermera inomhusträningar är de idag cirka 20 spelare i truppen, allt från spelare födda 1977 till 2005.
– I början var vi kanske sju spelare på träningarna. Men när vi fick chansen att ställa upp med ett lag i divison 3 och spela matcher blev det en jättestor uppslutning. Vi är tävlingsmänniskor allihopa så jag tror att vi behövde något att träna för. Nu är vi 15–20 spelare på varje träning och så många är inte vårt division 2-lag på sina träningar.
Foto: Privat
Evelina berättar att ungefär hälften av spelarna i matchtrupperna är mammor. Men även spelare med andra livspussel tar plats.
– Vi har två juniorer som spelar med oss och tränar oftast med division 2-laget. Sen har vi spelare som la av innan de började med seniorhandboll och som därför nu spelar med klister för första gången.
– För egen del flyttade jag till Stockholm för att plugga när jag var 19 år. Då hade jag tänkt sluta med handboll, men så hade jag en kompis som spelade i Hammarby och då började jag att spela där. Sen gick jag in i väggen när jag pluggade och flyttade därför hem igen. Efter det fick jag barn och eftersom jag fick havandeskapsförgiftning tog det lång tid för kroppen att återhämta sig. Men det blev lite träningar med vårt division 2-lag eftersom de ofta saknade målvakt på träningarna. När sen det här öppnade sig med vårt division 3-lag var det helt perfekt. Vi tränar torsdagskvällar och då kan min sambo ta hand om vårt barn. Men så har det varit för flera i vårt lag, de la av när de blev mammor, men har nu hittat tillbaka igen.
En del av spelarna i laget har spelat tillsammans tidigare som vuxna, andra har träffats när de har coachat något yngre lag och vissa har spelat i flicklag tillsammans för längesedan. En sak har de gemensamt – kärleken till handbollen.
– Vi har så himla roligt tillsammans. När man spelade förr kunde man bli irriterad på andra, nu kan man kanske bli sur över sin egen insats men annars inget sånt. Vi skojar med varandra och skrattar mycket efter matcherna, även om vi har förlorat.
En match har Alfta vunnit så här långt och det var kanske viktigt trots allt för vinnarskallarna i laget.
– Det var jätteroligt att få vinna en match. Annars har det blivit en del snöpliga uddamålsförluster. Man får ta det för vad det är. Tränar man bara en gång i veckan och alla är heller inte med alltid, då tar det tid att spela ihop sig.
Vad är det bästa med handboll?
– För egen del älskar jag lagidrott. Jag har aldrig haft disciplinen att träna själv, så jag behöver en spark i rumpan för att komma iväg och träna. Handbollen har vi tillsammans och det spelar ingen roll om du är 17 år eller 45 år, utan vi tränar och umgås för att det är kul. Det är ett kul sätt att röra på sig.
– I vårt lag är alla välkomna och alla bidrar till att vi har kul tillsammans i laget. Vi har en chattgrupp där det är ett jäkla engagemang kring våra egna matcher, men även kring andra lags matcher i serien. Och så ser vi fram emot att ha lagfest.
Alfta GIF hoppas kunna inspirera andra att handbollskarriären inte behöver ta slut. Det går att hitta olika sätt och vägar för att fortsätta att träna och spela.
– Det är viktigt att visa att man inte behöver vara bäst för att hålla på med handboll. Många slutar säkert i tonåren för att de känner att de inte hänger med de andra som är jätteduktiga och som verkligen satsar. Men det finns en annan nivå att spela på, man behöver inte satsa för att vara bäst. Det spelar ingen roll om man har fyllt 25 eller 30, det går att hålla på och det finns en plats för alla, avslutar Evelina Adolfsson.
