Jag gissar att ni som hänger med i vad som skrivs och sägs om vår vackra sport har koll på våra publiceringar kring Report cards och nu även kring svensk ungdomshandboll. Vad dessa har gemensamt? Flera saker, men en stor del är den rädsla som förvånansvärt många visar. Rädsla för insyn, rädsla för öppenhet och kanske även rädsla för sina egna jobb.
Reaktionerna vi fick redan innan vi hade publicerat Report cards, och för den delen även vår artikelserie om svensk ungdomshandboll, var på många håll inte bara överdrivet ångestfyllda utan även för tidiga.
Det var flera tränare och andra ledare på elitsidan som blev väldigt upprörda i samband med Report cards och liknande signaler var det på några håll när vi berättade om vår artikelserie om svensk ungdomshandboll.
Det får mig att fundera. Har vi ett problem med tystnadskultur inom svensk handboll? Finns det verksamheter som är rädda för transparens och i så fall varför?
Jobbar folk för att skydda sina egna positioner eller jobbar de för att utveckla svensk handboll? Varför är vissa så rädda för att medier, Handbollskanalen i det här fallet, belyser problem och utmaningar?
Det här är frågor jag har funderat en hel del på sedan Report cards och som blev aktuella nu igen i och med det vi skrivit om ungdomshandboll.
Flera ledare jag pratade med under våra publiceringar av Report cards tog våra artiklar på rätt sätt, nämligen som en möjlighet att bli bättre. Låt oss alla hoppas att fler reagerar på det sättet istället för att bli upprörda och enbart fokusera på att skydda sina egna jobb.
Frågor om artikelserien? Skicka ett mail till ola.selby@handbollskanalen.se.