Handbollskanalen har sökt svar på den eviga frågan: Varför ställer man sig i ett handbollsmål frivilligt? Vi frågade ett antal målvakter på olika nivåer, i olika åldrar, i olika delar av världen och fick en härlig resa in i handbollsmålvaktens hjärta och hjärna.
Boom! Bollen visslar förbi i 130 km/h men allt du vill är att få den på dig. Under de förutsättningarna ställer sig en handbollsmålvakt frivilligt mellan stolparna och alla undrar: VARFÖR?!
Tillsammans med bandymålvakter pekas handbollsmålvakterna ofta ut som de värsta galningarna så i en ny artikelserie ska vi försöka ta oss ett steg närmare svaret på frågan. Resan dit är en underbar resa genom målvakternas egna berättelser om adrenalinkickar, oräddhet och hur sjukt roligt det är att rädda bollar.
Först ut är Stefan Hansson, profil i Göteborgs lägre divisioner. ”Lången” eller ”Steff” har vaktat buren i TAIK-75 och har således lång erfarenhet av stenhårda men missriktade skott mot sig. Här är Stefans egna ord om målvaktslivet.
Hur många gånger har jag inte fått frågan – hur kan du ställa dig i ett handbollsmål när de kommer i full fart och skjuter från några meter? Jag brukar svara att jag är imponerad av bandymålvakter som ställer sig med stelfrusna händer, slänger sig på en stenhård is efter en boll som man kan knappt hinner se? Det är jag imponerad av!
Mitt handbollsspelande tog fart ute i Torslanda på Hisingen när jag var nio år. Två år senare behövde vi målvakter så då jag tänkte att jag testar litegrann och där blev jag fast. Min längd passade bra och eftersom jag kanske inte var den tuffaste så passade det bättre att mota bollar än att mota spelare i hög fart. Även om jag i princip bara hållit på med fotboll (som utespelare) och handboll så har jag väl alltid haft en ”dragning” till att stå i mål i olika sammanhang, fotboll, innebandy, klassturnering i ishockey.
Folk säger ju oftast att handbollsmålvakter är lite korkade som ställer sig och motar bollar från kort avstånd. Om just korkad är rätt ord låter jag vara osagt men man behöver nog vara lite ”egen” och vilja bli matchvinnare istället för syndabock. Hur ofta har jag inte fantiserat om att göra en ”omöjlig” dubbelräddning med fem sekunder kvar i ledning med en boll?
Lika mycket som jag har stått nervös i slutet av matcher och tänkt tanken – gör nu ingen tavla nu och du får skämmas! Men det första har tagit överhanden. Att vilja bli hjälte snarare än syndabock – att få stå i centrum och få en klapp på axeln!
Jag har i princip aldrig varit rädd i målet men visst, ibland när det hoppar in kantspelare som man märker inte har kontroll på vare sig kropp eller boll då kan man hinna bli lite rädd för att den ska sitta ”mitt i planeten”.
Det är väl ingen som tror mig men oftast gör det inte så ont när man räddar en boll. Man är så inne i matchen och har adrenalin att man inte hinner tänka på att det gör ont. Det är mest en skön känsla och en ”kick” att man tog bollen, framförallt frilägen eller straffar.
Fått kommentarer om att jag stått i kortärmat sen jag blev senior men på armar gör det inte så ont. Visst, insidan av låren kan göra ont, ”mitt i det heligaste” är inte så skönt och skott i huvudet är väl inget som lockar. Att få skott huvudet/ansiktet gör ganska ont men går ändå över ganska fort, oftast är man mest förbannad på skytten.
Självklart har jag varit tacksam över att de kommit och frågat hur det gick samtidigt som jag också tänkt; ”om du inte skjutit mig i huvudet så hade du inte behövt komma och be om ursäkt, tänk på det till nästa gång”. Då har jag inte så glad på skytten men oftast kan man snacka om det i halvtidsvilan/efter matchen. Och ofta har ju kommentaren kommit från medspelare; ”Du räddade ju…”
Som avslutning så det jag minns är ju givetvis några seriesegrar i Göteborgshandbollens lägre serier, hållit nollan i en halvlek nere i Frillesås, väldigt nära ytterligare en gång i Kungsbacka tills mina lagkamrater schabblade till det men dock inga specifika räddningar.
Dock minns jag en speciell match med tillhörande ”uppladdning”.
Vi spelade hemma i Torslandahallen och jag hade varit på fest dagen innan. Lite för länge. Coachen frågade när jag dök upp om jag verkligen orkade stå så sliten som jag såg ut. ”Inga problem svarade jag”. På uppvärmningen vara jag inte alls med och på de obligatoriska uppvärmningsskotten fick jag ett skott ”mitt i planeten”. Det berodde bara på mig själv och han som sköt röt till; ”För h-vete Steff, vakna nu!”.
Det var ett uppvaknade utan dess like. Gick in och storspelade, tog frilägen, kantskott, straffar, allt möjligt och vi vann över ett egentligen bättre lag. Efter matchen sa lagkompisarna; ”Om vi ger dig 500 spänn inför varje match, kan du alltid gå ut och festa dagen innan då?”.
Till sist; stort TACK till alla lagkompisar i TAIK-75 under alla år, alla domare och alla motståndare, framförallt till er som gjort att jag fått briljera med räddningar på straffar och frilägen…😉