Handbollskanalen har sökt svar på den eviga frågan: Varför ställer man sig i ett handbollsmål frivilligt? Vi frågade ett antal målvakter på olika nivåer, i olika åldrar, i olika delar av världen och fick en härlig resa in i handbolllsmålvaktens hjärta och hjärna.
Boom! Bollen visslar förbi i 130 km/h men allt du vill är att få den på dig. Under de förutsättningarna ställer sig en handbollsmålvakt frivilligt mellan stolparna och alla undrar: VARFÖR?!
Tillsammans med bandymålvakter pekas handbollsmålvakterna ofta ut som de värsta galningarna så i en ny artikelserie ska vi försöka ta oss ett steg närmare svaret på frågan. Resan dit är en underbar resa genom målvakternas egna berättelser om adrenalinkickar, oräddhet och hur sjukt roligt det är att rädda bollar.
Här får vi höra från den svenska målvaktstalangen Rebecca Nilsson i Skuru IK. Hon fortsätter karriären i tyska TuS Metzingen nästa säsong men innan dess får vi ta del av hennes berättelse om målvaktslivet.
Om hur hon blev handbollsmålvakt…
Spelade fotboll när jag var yngre och mina föräldrar tyckte jag skulle hitta en idrott som pågick under vintern också. Många av mina kompisar höll på med handboll så det föll sig naturligt att testa det i första hand. Tyckte helt ärligt inte att det var så roligt första året, men helt okej komplement till fotbollen. Planen var att sluta på handboll och satsa på fotbollen året innan gymnasiet, men sen blev jag uttagen i stadslaget och kom in på Midsommarkransens NIU i Stockholm och insåg att jag var ok, och på den vägen är det.
Om varför man ställer sig frivilligt i mål…
För mig var det inte helt frivilligt. Höll ju på med fotboll samtidigt så fattade inte riktigt varför man kastade med en hand istället för två, och förstod inte heller regeln att man inte fick gå innanför 6m linjen och skjuta. Mina tränare kände nog att man inte kan sparka kids från ungdomslag, så dom ställde mig i mål där jag gjorde minst skada.
Om hur det känns att rädda en boll…
Så länge skyttarna håller sig till att siktar på målet och inte på huvudet så gör det inte ont att vara i vägen. Hårda skott insida lår kan svida lite extra, men annars är det ju liksom ultimata kvittot för att man gjort sitt jobb. Det är ju en extrem direkt feedback kan man säga, känner du dig träffad har du gjort rätt, känner du inte det har du gjort fel. Det blir ju en liten rush när man känner att man tog bollen.
Om hon någonsin är rädd…
Nej inte rädd. Kan känna lite obehag mot vissa spelare som hoppar in och gillar att skjuta runt huvudet. Men inte rädd.
Om vilka egenskaper som krävs för att bli en bra målvakt…
Bra fys, bra spelsinne, bra teknik och lära sig att se mönster är nog topp egenskaperna rent målvaktsmässigt. Som person tycker jag att kunna hitta ett lugn är viktigt. Inte att inte visa känslor men lära sig att hantera dom på ett sätt som hjälper mer än stjälper. Vi måste kunna hantera tuffa perioder i matcher på ett annat sätt än utespelare då vi har mer tid att reflektera vad som gick fel, eller rätt. Att gilla analys är också en fördel.
Första räddningen i Elitserien är någon som kommer sitta kvar länge. Vi mötte Önnered borta och Evelina Källhage hoppar in, tror den gick långa högt och lyckas rädda den med benet. Vart så glad att jag glömde att hämta bollen utan stod och jublade ett tag innan jag lyckades passa ut bollen.
