Det är både konstigt och helt rimligt att det gått tio år sen jag skrev min första text för Handbollskanalen. Eller som Jonas Gardell skulle ha sagt: ”Det var en evighet sen. Det var en liten stund sen.”
Min första text var ett personporträtt på Stefan Kretszchmar. Sen dess har jag skrivit om allt från skytteligor i division 2 till cuphandboll i Kenya. Och om mästerskap. Både från lägenheten och på plats.
Det är ett av de mästerskapen som jag tänkte knyta den här texten kring.
Jag kom att tänka på det när jag var nere i källarförrådet för ett tag sen. Jag gick ner och såg att någon klippt låset till mitt förråd men inte stulit något. Kränkande. Alltså har möjligtvis starkt påverkade personer krafsat runt i förråden, tagit sig tid att bultsaxa hänglåset, tittat in och bara ”Nae, det är bra tack”. Ett gammalt tangentbord i alla fall? Fiskargubbetavlan?”
Dessutom hade råttorna varit i förrådet och hade tagit för sig desto mer. De hade gnagt på flyttlådor, morfars plyschfåtölj och min stora svarta sopsäck med fotbollströjor. Där inuti trängdes spelare som Niall Quinn i Sunderland och Jeremy Menez i PSG. Och däri låg en enda handbollströja. En vit med rödrutiga axlar. Kroatien nummer 33. Cindric.
Den var mest sönderbiten av alla. Ena trean hängde löst. Hål i magen. Hål i ärmarna. Och så hade den pissgula fläckar av ingrott råttbajs.
Jag köpte Cindrictröjan i Zagreb 2018. Det var under herrarnas EM i Kroatien. Mitt första stora mästerskap.
Foto: Fredrik Palmqvist
Intressant första möte med förbundskaptenen
Först flög jag till Split för att bevaka Sveriges gruppspel. Jag var grön och på flygplatsen såg jag Kristján Andrésson (som var ny förbundskapten). Jag gick fram till honom vid rullbandet och frågade om vi kunde snacka lite. Helt okunnig om tidsbestämda pressträffar, regler och mixade zoner. Han bara ”Ja, absolut”. Så han var väl också grön tänker jag.
Sen åkte jag taxi till den billiga Airbnb-lägenheten jag hittat i centrala Split. Jag vill minnas att jag såg havet från lägenheten och att den låg i ett blåsigt knaggligt torn med spetsig trätakshatt som prinsessor kan släppa ut håret från. Men det är förmodligen en efterhandskonstruktion.
Den kroatiska kvinnan som ägde stället tipsade om segling och shopping men jag hade fullt sjå med att andas i kvadrat på grund av alla vad jag trodde då livsviktiga intervjuer och matcher och rörligt material och sociala medier.
Jag minns inte mycket från själva matcherna förutom att jag inte kunde låta bli att leva mig in som en supporter. Inte minst i semifinalen mot Danmark när Linus Arnesson hoppade upp jämfota och sköt bort alla danskar i hela världen.
Det var stort att träffa spelarna. Framför allt Andreas Palicka som är ett år äldre än mig. När jag var ung målvakt såg man honom i olika cuper i hallar i Katrineholm och Göteborg och tänkte att ”Aha, kan man vara så bra.”
Jag minns att jag träffade Claes Hellgren som jag visste hade spelat mot min pappa i SAAB i elitserien för typ 30 år sen. Claes mindes det också. Han mindes dessutom min pappas födelseår, hur många ungdomslandskamper (2) han gjort och när han gjort dem.
Expert för Viasat – hur gick det till?
Liksom Claes fick jag också agera ”expert” när jag gjorde en intervju för Viasats Instagram och fick frågan om Kroatien skulle gå rent genom turneringen efter att de vunnit sina två första matcher. Jag svarade ”Ja. Eller nae. Kanske.”
Jag minns att jag satt med bomullshjärna efter kroatiska middagsöl med Magnus Wislander och Johan Flinck. Där serverades läckra anekdoter om gamla murvlar och Bengan Boys.
Foto: Ludvig Thunman / BILDBYRÅN
Jag minns finalen mot Spanien. Att Albin Lagergren missade finalen med hjärnskakning och att jag tafatt försökte trösta med att ”Det kommer fler chanser”. Jag minns hur han såg på mig nollställt. Det kan jag tänka tillbaka ibland med förställd röst och tungan ute med Jim Carrey-face. ”DET KOMMER FLER CHANSER”.
Efter EM var jag på en efterfest som anordnades (eller var det efter en Champions League-final). Luka Cindric stod i baren med en kvinna. Det kändes som att han flörtade. Men även det kan vara en efterhandskonstruktion. Sen hejade vi på varandra dagen efter när jag och förmodligen han också var bakfulla och gick förbi varandra vid en pizzeria.
Efter EM 2018 har jag fått vara på många fler och sett *triggervarning* finaler i Champions League på både dam- och herrsidan, svenskt ligaspel, franskt, rumänskt, tyskt och intervjuat idoler som Peter Gentzel och Arpad Sterbik.
Under ett av mina sista mästerskap i en spelartunnel såg jag Han gå emot mig. Stefan Kretzchmar. Blink 182-blekt hår och stort leende. Vi nickade kollegialt. Cirklar som sluts.
Mycket av mitt journalistiska liv är tack vare att Handbollskanalen gav mig chansen att skriva om östtyska piercade vänsterkanter och flög mig till Kroatien.
Tack för det. Och grattis på 10-årskalaset! Hoppas på tiotals till.