Kim Ekdahl Du Rietz lever i Paris och lär sig franska. Han bor i ett kollektiv och pluggar historisk ekonomi på distans. En vanlig tillvaro för vilken utbytesstudent som helst. Men Kim Ekdahl Du Rietz är dessutom vänsternia för världens mest spektakulära handbollssatsning och kommer att spela VM i januari med svenska landslaget.
29-åringen från Lund har fått till en ganska bra kompromiss med livet som idrottsstjärna. Efter att ha slutat med handbollen i brist på motivation som 27-åring reste han runt i Europa, Afrika och Nya Zeeland för att andas ut. Tills hans förra klubb Rhein Neckar Löwen hamnade i skadekris och kallade på honom. Då svarade han, klart och tydligt.
I comebacken blev det fyra mål och i den tredje matchen tillbaka för tyskarna noterades han för elva. Säsongen fortsatte i dur och avslutades med en tysk cuptitel. Det enda som fattades i slutsummeringen av comebacken var ligatiteln – som försvann till Flensburg. Men under 29-åringens tid i Löwen började en ny melodi att ta form, en viskande Marseljäs dirigerad av en spanjor.
– Raul (Gonzaléz Guitérrez, PSG:s tränare) var i Tyskland och kollade på Löwen mot Skopje i slutet av november förra året. Då sa han efter matchen att han skulle bli tränare i PSG och var intresserad av mig, berättar Kim Ekdahl Du Rietz.
– PSG var mitt drömlag. Dels för att jag ville tillbaka till Frankrike och bättra på min franska och dels för att vara i Paris. Och såklart – handbollsfreak eller inte – att få möjligheten att spela på den högsta nivån som finns med några av historiens bästa spelare. Det är jäkligt fett. Jag visste redan då att om det blir något konkret så kommer jag att flytta.
Intresset blev till ett kontraktsförslag och drygt tio månader efter avslutandet av karriären hade Kim Ekdahl Du Rietz skrivit på för världens mest spektakulära handbollsklubb.
Paris Saint Germain startade sin satsning mot handbollshimlarna 2012 när klubben köptes av Oryx Qatar Sports Investments, som även äger fotbollsklubben. I samma veva värvade man in bland andra Luc Abalo, Didier Dinart och Mikkel Hansen. Danske Hansen hade säsongen innan utsetts till världens bästa spelare och den franska tidningen L’equipe rapporterade 2016 att Hansen tjänade rekordstora 80 000 euro per månad i bruttolön, exklusive bonusar.
Samma år som investmentbolaget tog över rodret styrde de klubben till sin första ligatitel någonsin. Då hade Paris varit nere och vänt i andraligan tre säsonger tidigare och var nära nedflyttning igen säsongen innan ligatiteln. Där nere har PSG inte befunnit sig sen dess. De har heller inte vunnit ”den där jäkla Champions”, som Zlatan skulle ha sagt. Men å andra sidan har Parisarna vunnit franska ligan fem av sex gånger och plockat på sig ett pärlband av gnistrande stjärnspelare.
– Det här är första gången som jag tittar på träningar och matcher från läktaren och verkligen blir helt ”flashed” av vilken nivå vissa har. Nu förstår man hur stor skillnad det är mellan de som är på världstoppen och de som är ett steg över dem.
De stora affischnamnen på planen fyller ändå inte oftast läktarna i Stade Pierre de Coubertin i Paris. På vinstmatchen mot rivalerna Nantes senast i ligacup-kvartsfinalen var det dock nästan fullsatt i stolarna och hög ljudnivå på publiken – framförallt från en sektion på ett 50-tal män, som Ekdahl Du Rietz förklarade är fans från föreningens fotbollslag.
– Detta år har fotbollsfansen varit på typ två tredjedelar av matcherna. Då blir det liv. Men mot halvdant motstånd i ligan behöver det inte ens vara halvfullt på läktarna. Vissa gånger känns det till och med som träning.
För 29-åringens del är det desto mer slit om platserna. Svensken spelade första kvarten mot Nantes i cupen och gjorde mål och assist innan han fick vila större delen av matchen. Istället äntrade Mikkel Hansen, ”Le King” som supportrarna ropade efter honom, och hjälpte till att vända underläge till seger.
– Jag visste att jag skulle få en mer tillbakadragen roll här med tanke på vilka jag har framför mig. Det är Sander (Sagosen), Mikkel (Hansen), Nedim (Remili) och (Nikola) Karabatic. Det är liksom Karabatic som är en av världens bästa genom tiderna, Hansen som blivit världens bästa två gånger och Sander som blivit nominerad bland de fem bästa de två senaste åren. Och Remili på det.
Ändå hade svensken hoppats att det skulle ha blivit mer, och bättre, speltid än vad det har blivit. Särskilt då Nikola Karabatic genomgick en fotoperation i oktober och öppnade upp en plats i truppen. Men även Kim EDR:s senaste månader har varit sönderhackade av skador.
– Jag har varit missnöjd med handbollsbiten. Jag har inte riktigt kommit in i det under hela tiden som jag har varit här på grund av fysiska problem de senaste fyra-fem månaderna. Men nu har jag varit fit i typ två veckor och mår bättre och bättre.
I omklädningsrummet och i staden trivs han däremot redan. Frankrike har alltid varit en drömdestination för den resglada Lundapågen och i en intervju med DN:s Lars Grimlund tidigare i år berättade han att han skulle bo hos en kompis på en vingård i Bordeaux under karriärsuppehållet.
– Jag är väldigt nöjd med livet för tillfället. Jag trivs skitbra både i laget och i Paris. Sen är det tacksamt att jag har ett väldigt stort språkintresse och försöker göra allting på franska.
Han gör inte allting som alla andra idrottsstjärnor gör. Efter att han slutade med handbollen så flyttade han in i en kolonistuga utanför Lund, i comebacken till Tyskland skänkte han bort sina tre månadslöner till välgörenhet och i strävan efter att förbättra franskan har han sökt sig till ett delat boende i centrala Paris.
– Jag bor i ett kollektiv med två fransoser, berättar han.
Två random fransoser?
– Ja. En tjej som är ett år yngre och en kille som är 36. Jag tänkte att jag kan komma till Paris, ensam, förutom att man har laget, men för eller senare måste man hitta vänner. Det är något man måste jobba för och att hitta sina människor kan vara lite klurigt. Då sker det på ett mycket mer spontant och naturligt sätt om man bor tillsammans med folk.
– Dessutom får man prata franska hemma. Och så har jag insett efter alla mina år utomlands och ensamboende att det jag blir lycklig av ofta är människor, så det fungerar jättesjysst!
Vad säger de om ditt liv som PSG-spelare?
– De tycker väl att det är fett, men det är ingen stor grej.
Proffslivet är inget 29-åringen försöker göra en stor grej av överlag. Handbollen är fortfarande, som han säger ”kul ibland och mindre kul ibland”, och förmiddagarna läser han ekonomisk historia på distanskurs från Umeå Universitet. Men något som är svårt att inte göra en stor grej av är att Sverige återigen ska få se Kim, och Kim Andersson, i den blågula tröjan i VM 2019.
– Tanken på att jag och Kim skulle befinna oss i ett svenskt landslag tillsammans var ganska långt borta, säger han och ler.
– Det ska bli spännande, såklart. Dels att man får komma tillbaka fem år äldre och som en av de mer rutinerade spelarna. Även om typ alla är i min ålder och varit med ett tag och spelar i toppklubbar i Europa, haha.
Återkomsten för Kim Ekdahl Du Rietz i svenska landslaget skedde i samband med EHF-Cup i Malmö i oktober. Där blev han sen tvungen att tacka nej till matchspel på grund av en magmuskelskada.
– Men det var väldigt roligt att vara tillsammans med landslaget igen. Det var nästan första gången som jag såg fram emot det. Och när det var dags att åka hem insåg jag och Äpplet (Michael Appelgren), som jag delade rum med, att vi inte hade haft uppe datorn en enda gång. Det är ett väldigt bra betyg när man är mer eller mindre instängd på ett hotell under en vecka.
Den 11 januari påbörjar Sverige sitt VM-spel i öppningsmatchen mot Egypten. Förhoppningsvis med både en och två Kim på klädda i gult. För det var väldigt länge sen som den svenska publiken fick ta del av Ekdahl Du Rietz och hans handboll på daglig basis.
Den franska ligan är högprofilerad och drar oftast mycket publik till matcherna – för att inte tala om den tyska handbollskulturen. Men förutom utvalda Bundesliga- och Champions League-matcher på Viasat är det svårt för tv-tittarna hemma att följa de svenska utlandsproffsen i Europa.
– Som utlandsproffs i handboll blir man lite … man tappar kontakten till Sverige. Mitt liv och min värld har varit i Tyskland, och när man spelar i Tyskland försvinner den svenska handbollspubliken, känns det som. Så det ska bli väldigt speciellt att komma tillbaka till ett landslag som jag lämnade för fem år sen. Det ska bli väldigt speciellt att ta på sig en svensk landslagströja och spela VM för Sverige – och att få göra det framför en svensk publik.