Intervju med Isak Persson om EM, skadan och kvällens cup-final

Isak Persson under en landslagsträning i Bratislava. Foto: Armin Rauthner / BILDBYRÅN.

Isak Persson kom till Bratislava som ett yrväder en januariafton och hann göra ett starkt intryck på de två matcherna som han spelade. Men mot Polen föll han och skadade båtbenet och därmed var turneringen över – åtminstone på planen. Handbollskanalen pratade med honom om att se finalen hemma i soffan och om guldmedaljen, som han ännu inte har fått.

När Niclas Ekberg och Daniel Pettersson testade positivt för corona inför starten av huvudrundan, blev positionen på högerkanten plötsligt vakant. Glenn Solberg handlade snabbt och in kom 21-åringarna Valter Chrintz och Isak Persson. Båda hann göra avtryck med sin ungdomliga energi och sensationella kyla i avgörande lägen.

Men för Isak Persson tog det slut efter två matcher. Mot Polen landade han olyckligt och skadade båtbenet i högerhanden. Efter att smärtan tilltagit under kvällen bestämdes det att han skulle åka hem dagen efter för att gipsa handen. De avslutande matcherna och EM-finalen fick han se hemma i soffan.

Handbollskanalen ringde upp honom för att ta reda på hur han upplevde guldhelgen.

Grattis till EM-guldet, Isak!

– Tack!

Har du fått din guldmedalj?

– Nej det har jag faktiskt inte. Inte än. Men den lär väl komma snart.

Hur går det till när en sådan medalj levereras?

 – Det återstår att se faktiskt. Jag är lika nyfiken som du. Men den kommer nog snart.

Hur känns det att vara Europamästare?

– Det är svårt att beskriva. Framför allt så är det ju det största som har hänt mig att jag fick åka ner. Att få ta på sig landslagströjan och få spela ett mästerskap… Det är ju en dröm sedan man var liten. Det är det största i karriären såklart och en otrolig ära att få dra på tröjan.

Vill du berätta om dina finaste minnen från EM?

– Den första matchen kommer man ju alltid att komma ihåg – under resten av livet. Men ja, hela mästerskapet och sen att få se laget vinna. Det var lika stort det, och att känna att man har varit med på den resan.

Hur var det att se finalen på TV?

– Jag satt hemma i soffan och man blir lite galen när man sitter hemma och kollar. De tre sista matcherna som jag missade var ju oerhört spännande. I finalen var det nervösa sista minuter och man blir ju såklart väldigt, väldigt glad för spelarna som gjorde det på plats.

Vad kände du inför Ekbergs sista straff? Var du säker på att han skulle sätta den?

– Jag kände att ”han sätter den”. Jag vet ju hur duktig han är, men säker kan man ju aldrig vara (skratt). Jag var extremt nervös men hade en bra känsla.

Hade du någon kontakt med spelarna under firandet?

– Det är klart man skrev till dem och grattade. Jag pratade med Kalle (Wallinius), vi är ju gamla lagkamrater, och Valter.

Hur var det att komma ner till Bratislava med så kort varsel?

– Det var jäkla speciellt när vi två (Isak och Valter Chrintz) helt plötsligt var där och fick spela. Vi har ju spelat lite med varandra i ungdomslandslaget, så det var speciellt att helt plötsligt vara där i EM tillsammans.

Och det gick ju väldigt bra för er båda… Hur var det att få så mycket uppskattning efter dina matcher?

– Det var bara extra roligt att det stämde när man väl kom dit. Det var ju ganska nervöst när man kom och jag visste ju inte hur mycket jag skulle få spela. Det var ju snabba ryck. Men otroligt kul att det kändes bra.

Hur är det med handen?

– Jodå det rullar på. Det är bra men lite jobbigt med gipset såklart. Jag har kunnat vara med lite försiktigt och tränat skott. Det var ju rätt hand jag skadade. Det är inte så mycket smärta nu, det är mest störigt med gipset.

Hur var det att få beskedet att du skulle tvingas åka hem?

– Vi insåg ganska snabbt att det inte skulle bli mer spel. Det var bäst att åka hem och gipsa så att läkningen kunde ske så snabbt som möjligt. Det var såklart väldigt tråkigt. Det var så himla kul att få vara med den tiden jag var där, men det är sånt som händer tyvärr. Dels var det tråkigt att behöva åka hem så snabbt, men också med tanke på säsongen. Det blir min sista i Lugi och det hade varit oerhört tråkigt om det inte blir mer spel. Men jag hoppas att jag hinner tillbaka.

Hur ser prognosen ut?

– Jag hoppas att handen samarbetar lite och läker snabbt, men det är inte säkert att jag kan spela mer den här säsongen. Det är lite som behöver göras efter att gipset tagits bort och tar man det inte på allvar så kanske jag måste opereras igen senare. Det handlar främst om att få upp styrkan i handleden igen. Men det är olika från person till person hur lång tid det tar.

Nästa säsong drar du till Bergischer. Har du hunnit snacka med några av de svenska spelarna som spelar där?

– Max Darj kom faktiskt ut ur karantänen precis när jag skulle åka hem, så vi delade rum under en natt. Då hann vi snacka lite om klubben och så. Jag pratade lite med Peter (Johannesson), som ju också ska dit till nästa säsong. Sen snackade jag lite med Linus (Arnesson) i samband med att jag skrev på.

Och i kväll spelar LUGI cupfinal i ATG Svenska Cupen. Kommer du att vara där?

– Ja, jag kommer att vara där och stötta och heja på. Det är värre att sitta bredvid. Det är en stor match och jag tycker att vi ska vara stolta att vi tagit oss dit. Det är en tuff motståndare, men inte omöjligt. Men vi behöver en fullträff.

Hur jobbigt är det att missa en sådan match? Det är ju ändå en final…

– Det är klart att man gärna hade spelat den matchen. Det är sådana matcher man vill spela och det är speciellt när det är en final och roligt nu när cupen är tillbaka. Det kommer att klia i fingrarna och det blir nog inte bättre ju längre tiden går. Man vill gärna spela varje, men vissa matcher är ju lite roligare än andra. Detta är definitivt en sådan.