Sverige – Montenegro: Lisebergshallens sista landslagsshow

Foto: Bildbyrån. Grafik: Handbollskanalen

På söndag generalrepeterar Sverige och Montenegro inför EM. Matchen blir den sista som ett svenskt landslag spelar i Lisebergshallen. Efter 38 års blandad underhållning packas den rosa ladan ned för gott. Vi har frågat tre generationer landslags-göteborgare om deras minnen från hallen.

ANNONS
ANNONS
ANNONS

Liksom Lisebergsbanan har också Lisbergshallen kastat sina besökare mellan hopp och förtvivlan. Upp som en tivolivagn, ner som en tivolivagn. Under de 38 åren har både Redbergslid och Heim huserat i hallen. Dessutom har det spelats basket och innebandy här. Det har bjudits på rock ’n’ roll, jazz och hip hop. På Britt Forsell, Stefan Lövgren och Daniela Gustin.

– Jag har både bra och dåliga minnen därifrån, säger förra landslagsstjärnan Britt Forsell.

– Ett dåligt minne var när vi spelade presslandskamp där, som man gjorde förr i tiden. Då mötte vi i A-landslaget ett lag som pressen skulle ta ut. Den här gången var det Olle Johansson, min tränare i IK, som tränade presslandslaget. I de där matcherna vann ofta presslandslaget, såklart, för de var så jäkla motiverade. Så även den den här gången.

Och något roligare minne?

– Vi har slagit både USA och Korea därinne. Det var roligare.

Britt Forsell är göteborgsk handboll. Till att börja med är hon dotter till landslagsmeriterade Sven-Eric Forsell. År 1927 började Sven-Eric som 17-åring spela A-lagshandboll för Majorna IK, där han senare vann sex SM-guld.

Sven-Eric Forsell minns i ett samtal med Bohuslänningen då det tio år senare, 1937, inte heller fanns någon handbollshall i Göteborg. Då fick man istället spela ”i en före detta bryggerilada, handbollen var en vintersport, det var två grader varmt och publiken stod med halmtofflor på för att ej frysa sönder.”

Själv spelade Britt Forsell hela 129 landskamper för Sverige. Hennes avskedsgåva var att kvala in landslaget till VM 1990 – i en tid då svenska damlandslag varken var vinnande, omskrivna eller tv-sända.

Tio år tidigare, 1980, bytte hon klubb från Kvinnliga IK Sport till Göteborgs Kvinnliga IK. Samma år som Lisebergshallen invigdes.

– När jag växte upp var Valhalla handbolls-Mecka i Göteborg. Men sen blev det så att man träffades i Lisebergshallen. Man gick och kollade på matcher och det blev ett naturligt ställe att träffa spelare från andra lag. Sen var det väl mest kanske killar man försökte träffa. Det var så längesen så det är preskriberat, men så var det nog, skrattar hon.

De senaste åren har hon mest gått till hallen för att kolla på sina egna grabbar – Olle, Eric och Anders Forsell-Schefvert – som hon har tillsammans med en annan handbollsikon, Ulf Schefvert. Däremot har hon inte gått dit för att heja på hemmalaget, Redbergslid, då sönerna har kommit dit som bortalag med Sävehof och Ystad.

– Så jag har väl aldrig riktigt gått dit för RIK:s skull. Men det är gemytligt därinne, trots dålig luft och lite konstigheter. Och hallen var ganska stum och mörk att spela i – det känns som att man är inne i en grotta på något sett. Lejonens kula.

En spelare som har tagit sig till lejonkulan för RIK:s skull är Stefan Lövgren. Sveriges medaljtunga mittnia anlände till Redbergslid från Skeppslanda 1990 och spelade sina hemmatcher i Lisebergshallen fram till 1998, då han lämnade för Tyskland.

– Spelarkarriären var en stor och viktig del för mig i Lisebergshallen med RIK. Så det är klart att det finns många minnen, matcher, glädjescener och en och annan tår därifrån, säger Lövgren.

Vad har du för första minne av hallen?

– Vi tränade inte i hallen utan spelade bara matcher där. Så första gången jag var där i proffssammanhang var när jag blev uttagen till en match för RIK därför att en annan spelare var lite halvskadad. Då fick jag vara med och värma upp. Men efter uppvärmningen kunde den där spelaren spela och jag fick sätta mig på läktaren. Men det var en tacksam debut för nerverna, skrattar han.

Nästa generation RIK:are kommer inte att göra några debutminnen från Lisebergshallen. Efter att ha haft hallen som hemmaborg sedan 1980 ska den alltså rivas i januari 2019 för att göra plats åt Västlänken. Samtidigt har kommunen inte ordnat med någon ny arena för handbollen i stan och Redbergslid kommer temporärt att flytta in i Scandinavium.

– Det är egentligen inte att arenan försvinner som är problemet. Problemet är att det inte finns någon ersättare klar. När man råkar ut för såna situationer i intranät-ingrepp så måste man veta vad som ska hända härnäst – att det står klart en arena där och då, säger Lövgren som numer VD för Svenska Handbollslandslaget AB.

Men än så länge står Lisebergshallen kvar och det är upp till Lövgren och de andra arrangörerna att göra den redo för sin sista gula show. Och utvalda avslutningen är alltså Sveriges andra träningsmatch i dubbelmötet mot Montenegro inför EM, på söndag klockan 16:30.

Blir det någon speciell inramning i Lisbergshallen på söndag?

– Nae, det blir det inte. Vi försöker behandla alla landskamper, herr och dam, på samma sätt. Vi vill klä arenan i gult och blått och få den att andas landslag. Men vi kommer inte att lägga ner en begravningskrans när vi går därifrån.

Inga blommor på graven från Lövgren, men kanske en spik i kistan från Gustin.
Sveriges 24-årige högersexa, Daniela Gustin, är född och uppvuxen i Göteborg och kommer att skriva historia i sin egen stad när hon deltar i Lisebergshallens avsked. Kanske kommer hon till och med skriva in sig i målprotokollet, kanske till och med som sista landslagsspelare att göra mål i Liseberg – inför hela go’a släkten.

– Vi är en stor släkt. Jag kommer från Kroatien så det är många kusiner som vill kom och kolla. Det är inte så ofta de kan se mig spela live, säger hon och fortsätter.

– Så det känns jättekul att visa dem vad jag kan och att jag har tagit mig så här långt, till landslaget.

Gustin flyttade som 19-åring från Göteborg till Tyskland och spel med TSV Nord Harrislee i andraligan. Därefter blev det två säsonger i Füchse Berlin, en säsong i danska Randers och inför sommaren flyttade hon till tyska storlaget BBM Bietigheim. Där har det dock blivit sparsamt med speltid bakom nederländska stjärnan Angela Malestein.

Du har suttit bakom Malestein och nu blir det Sverige och mer speltid. Hur klarar du den omväxlingen?

– Det känns jättebra. Bara en sån grej som att få komma hit och snacka svenska och dra några skämt på svenska, haha. Det känns som att jag verkligen har blivit en del av landslaget och känner mig trygg här. För det är ganska hårt att vara bakom en duktig spelare som presterar varje match och är nummer ett. Då får man inte så mycket tillfälle och tid att visa vad man kan.

Det får du visa i Lisebergshallen. Har du några minnen därifrån sen innan?

– Jag har varit där på några matcher när RIK har spelat. Och när det har varit Partille Cup. Då har jag spelat några matcher med U-landslaget där. Men det gick inte jättebra kommer jag ihåg.

– Det är en gammal, härlig hall. Och det känns väldigt kul att vi ska få spela i Lisebergshallen nu innan den rivs, säger högersexan.

Förhoppningsvis river Gustin och landslaget ner en vägg applåder från fullsatta läktare innan hallen försvinner. Och har du inte köpt åkband än kan det vara dags. Snart går sista tåget.

– Det är synd för Göteborg att Lisebergshallen rivs, säger Britt Forsell och fortsätter. 

– Sen hoppas jag på sikt att det kan växa fram något ännu bättre. Min första landskamp var i Mässhallen, och de rev faktiskt Mässhallen en gång i tiden också. Då trodde man att hela handbollen i Göteborg var död. Det var den ju inte, den återuppstod. På något sätt blir det säkert bra av det här med.

Dubbellandskamp: Sverige – Montenegro

Fredag 23/11
19:00, Arena Älvhögsborg, Trollhättan

Söndag 25/11
16:30, Lisebergshallen, Göteborg

Biljetter: Vägen mot EM – Säkra dina biljetter här

Foto: Bildbyrån
Grafik: Handbollskanalen

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here