Sverige gick in i EM 2024 med, åtminstone om man tittade på konkurrenterna i toppen, större chanser att ta medalj än tidigare under Tomas Axnérs tid som förbundskapten. Men istället för medalj blev EM ett misslyckande. Det går inte att kalla det något annat, även om chansen på femteplatsen lever vidare till tisdagens match mot Montenegro.
Men att det numera finns (gott om) personer som tycker att Tomas Axnér borde sparkas (främst via mejl och sociala medier) har jag svårt att förstå. De som vill sparka Axnér förstår helt enkelt inte hur mycket han har betytt för det här lagets framgångar. Nyans är viktigt!
Ja, Sverige hade verkligen chansen i det här mästerskapet, åtminstone på förhand, att ta medalj. Norge utan både Stine Bredal Oftedal och Nora Mörk, Frankrike utan sin otroligt skicklige förbundskapten och ett Danmark som Sverige varit nära att slå flera gånger om. Samtidigt har Sverige inte samma bredd på spelarmaterialet som någon av de nationerna har, kanske inte ens som Ungern eller Nederländerna har.
Sverige saknar alltså följande spelare i EM: Anna Lagerquist, Olivia Mellegård, Mathilda Lundström, Nina Koppang och Daniela de Jong. Samtliga spelare hade varit givna i den här truppen om de hade varit friska. Och hade de varit med är jag övertygad om att Sverige hade tagit sig till semifinal, precis som de gjort flera gånger om de senaste åren.
Det är bara att titta på resultatraden åren innan Axnér tog över. Och nej, jag tycker inte att Henrik Signell eller hans företrädare gjorde ett dåligt jobb de heller. De sex sista mästerskapen innan Axnér tog över såg resultatraden ut så här:
EM 2014: Brons.
VM 2015: Nia.
EM 2016: Åtta.
VM 2017: Fyra.
EM 2018: Sexa.
VM 2019: Sjua.
Efter Axnér tog över:
EM 2020: Elva.
OS 2020: Fyra.
VM 2021: Femma.
EM 2022: Femma.
VM 2023: Fyra.
OS 2024: Fyra.
Sverige har alltså stabiliserats i toppen av världshandbollen på ett sätt som de aldrig varit i närheten av tidigare. Inga medaljer, nej, men det är bara att titta på lagen som tagit medaljerna och jämföra trupperna – då förstår man varför Sverige inte tagit medalj.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att Axnér och det nuvarande landslaget har haft en helt annan stöttning än som funnits tidigare. Det har satsats mer på landslaget med heltidsanställd förbundskapten, halvtidsanställd assisterande förbundskapten och överhuvudtaget fler personer kopplade till landslagsapparaten än tidigare.
Det går att ifrågasätta Axnérs beslut att inte starta med Johanna Bundsen mot Rumänien. Bundsen är Sveriges i särklass bästa målvakt och ”borde”, med facit i hand, så klart ha spelat från start. Men hade Bundsen startat, Sverige vunnit och sen mästerskapet gått som de gjort de senaste åren, alltså att Sverige inte haft kraft att prestera på samma sätt i medaljmatcherna, då hade samma kritiker som nu kritiserar Axnér för beslutet att bänka Bundsen mot Rumänien menat att han borde ha vilat stjärnmålvakten i den matchen för att spara henne till de större matcherna.
Snacket före EM var ju att försöka hålla stjärnorna så fräscha som möjligt längre fram under mästerskapet, vilket känns som en rimlig strategi i och med att Sverige varit nära att nå final flera gånger om, men inte haft några större problem under Axnérs år att besegra de på pappret ”sämre” lagen.
Det har även ifrågasatts varför Sverige fortsatt spela med det offensiva försvarsspel som blev så framgångsrikt med Anna Lagerquist, världens bästa försvarsspelare, i laget. Lagerquist var ju inte med här, borde Sverige inte då fallit tillbaka i ett klassiskt 6-0-försvar? Det är nog en sämre idé att börja träna in ett nytt försvarsspel på kort tid efter att spelat med höga tvåor och aggressiva och rörliga treor under flera års tid. Dessutom var försvarsspelet framgångsrikt utan Lagerquist under sommarens OS.
Faktum är, om man tittar på Sveriges lag och jämför med flera andra nationer (Norge, Frankrike, Danmark, Nederländerna, Tyskland, Ungern) så skulle jag vilja argumentera för att ingen tränare (Axnér är inte ensam att ha byggt det här laget, men det är honom vissa vill sparka) har fått ut lika mycket av sitt lag som 55-åringen har.
Det är också viktigt att komma ihåg den tid och energi Axnér lagt ner på helheten. Kanske inte i samma utsträckning sedan i somras sen han blev tränare för Team Esbjerg, men åtminstone innan dess. Flera personer inom landslagsledningen vittnar om en person som gjort mycket mer, framförallt kopplat till att utveckla svensk damhandboll och de yngre spelarna och landslagen, än vad han egentligen är obligerad att göra. Mycket mer än vad hans tidigare motsvarighet för herrlandslaget la ner, för att nämna ett exempel.
Däremot är frågan om Axnér orkar köra vidare på samma sätt när han nu dubbeljobbar i Team Esbjerg. Men i Sportbladets intervju är han tydlig med att han tänker köra vidare, åtminstone över kontraktstiden (över VM 2025) och det är ett bra besked för det svenska landslaget.
Påstår man att Tomas Axnér borde ersättas förstår man helt enkelt inte hur mycket han betytt och fortfarande gör för det här landslaget och dess framgångar. Inte heller Axnér är perfekt, men vilken tränare hade gjort det bättre?