Det har gått åtta år sen Jamina Roberts mästerskapsdebut i EM 2010. Då var hon den talangfulla genombrottsspelaren i ett lag av ”gamla” spelare. Idag är hon den ”äldre” nyckelspelaren som har lärt sig vad hon kan och inte kan – och att inte bry sig så mycket.
”Du ska ju spela ditt femte EM nu”, inleder jag en fråga till Roberts under pressträffen i Nantes. ”Jaha, okej”, svarar hon. Sånt verkar inte bekomma henne inte så mycket. Om det ens gjorde det redan 2010.
– Jag reflekterade inte så mycket över någonting under det första EM:et. Jag visste inte ens att det skulle vara mästerskap då, skrattar hon.
– Jag var väldigt ung men jag kommer ihåg att jag kände att det var ganska mycket gammalt folk som var med, eller äldre.. Nu är jag själv en av de äldre, även om jag inte känner mig så gammal.
Hur var du som spelare då och hur är du nu?
– Man hade väl inte riktigt hittat sig själv. Jag har alltid varit den här genombrottsspelaren och då kanske jag bara var den spelaren. Nu tycker jag att jag är mer allsidig, även om jag vet vad jag kan och inte kan. Och de grejerna jag inte kan försöker jag mig inte på.
Efter EM 2010 i Norge/Danmark, där Sverige tog silver med förbundskapten Per Johansson, har det hänt ett halvt handbollsliv för Jamina Roberts.
Utöver alla mästerskap med Sverige så började klubbkarriären i Partille. Där tog hon som uppburen yngling sex raka SM-guld med Sävehof. Därefter blev hon Danmark-proffs i Team Tvis Holstebro med Linn Blohm och Nathalie Hagman. Klubben fick dock ekonomiska problem och Roberts återvände till Sävehof säsongen 2016/17.
Det blev bara en säsong i Sverige innan hon åkte vidare till ungerska Erdi. I Ungern blev det inte ”så kul som jag hade hoppats”, som hon sa till GP och nu spelar hon åter i Danmark, i Randers. Där har säsongen heller inte blivit riktigt som klubben hade hoppats.
– Som lag har vi inte levt upp till förväntningarna. Det känns däremot som att både vi och andra lag väntar på att det ska smälla till för oss. Vi slog Köpenhamn med två mål i cupen till exempel, som vi torskade med 17 mål mot några dagar innan.
Hur har det känts för dig personligen?
– Det har väl ändå gått helt okej för mig. Jag får ta en del ansvar i laget. Men det tär på en fysiskt sätt. Jag missade dessutom försäsongen på grund av att jag opererade knäet. Så jag har inte tränat en ordentlig försäsong på fyra säsonger nu på grund av knäet. Så jag är lite trött. Men det går bra.
Även i Sverige kommer vänsternian att få ta ett stort ansvar under mästerskapet som en av de ”äldre” och bästa spelarna. Speciellt när Gulldén förmodligen inte kommer att spela fulla matcher till en början och Hanna Blomstrand är relativt ny på högernian. Men i övrigt är den svenska kärnan intakt och det är spelare som trivs med att spela tillsammans.
– Vi är sammansvetsat lag som trivs väldigt bra med varandra, både på och utanför planen. Det skapar en trygghet som jag tror spelar roll.
Och vilka är Danmark?
– Det är ett lag som vi känner väl sen innan. De spelar, liksom Montenegro, med ett aggressivt försvarsspel. Så vi måste steppa upp från Montenegro-matcherna och bli mer aktiva. I övrigt har de några nya spelare i år i Danmark. Så de där nya unga spelarna är nog väldigt taggade.
Danmark, som förlorade VM-kvartsfinalen mot Sverige i Tyskland i fjol, har genomgått en lindrigare generationsväxling med tränare Klavs Bruun Jörgensen. I år har laget med nio spelare som är 24 år och under. Två av dem spelar på högernio och kommer att möta Roberts. Det är den 196 cm långe skytten Mette Tranborg och danska ligans bästa högernia 2015, Anne Cecilie de la Cour.
Har du koll på dem?
– Så många gånger har inte jag mött dem, så jag har kollat lite video på dem. Men de har säkert full koll på vad jag gör.
Ändrar man sig då? Eller kör du på dina grejer?
– Jag kör på.
Jamina Roberts kör på och flyter med. Hon känns avslappnad där hon sitter nedsjunken i en fåtölj i hotellobbyn. Hon berättar också att hon har slutat bry sig så mycket. Hon hänger med på ”någon lek” som landslaget ska ha senare på kvällen och hon har slutat ta åt sig av kritik i samma utsträckning.
– Jag bryr mig inte så mycket om kritik längre. Det är som om mamma tycker att jag var bra i någon match – ”det är klart att du tycker det, mamma”. Sen är det någon tjomme på internet som tycker att jag har varit dålig istället. Det spelar inte så stor roll.
Vem bryr du dig om vad de tycker?
– Det är klart att man bryr sig ibland. Men mest bryr jag väl vad jag själv tycker. Sen har jag ju Emil (Berggren – IFK Ystad-spelaren och pojkvännen). Vi pratar inte så mycket om handboll hemma men han kan ju ändå handboll. Säger han till mig att jag har varit dålig, då har jag varit dålig, haha. Men det vet man ju oftast redan själv, som sagt.
Vi tackar för tiden och hon går bort till rumskamraten Louise Sand och sätter sig och snackar och skrattar. Jag tycker igen att det ser så väldigt avslappnat ut. Jag tycker att känns som ett bra tecken. Som om det skulle spela någon roll.