Sverige missade en bronsmedalj efter en dramatisk 27–28-förlust mot Danmark. Här är Jacob Nalerius tre punkter.
Doldisen tog chansen
Olivia Mellegård har inte gått tunga minuter under det här VM-slutspelet. Men i bronsmatchen fick de chansen. Mellegårds egenskaper i försvarsspelet är förstås viktiga, men även i offensiven har hon visat prov på en oerhört imponerande effektivitet (7 på 7 mot Danmark) och nu bör Elin Hansson känna flåset i nacken. Extra roligt att se Mellegård på den här höga nivån efter sin långa skadefrånvaro.
Den mentala styrkan
Precis som i semifinalen fick Sverige en horribel start och Tomas Axnér tvingades till ännu en tidig timeout. Det finns betydligt bättre, och mer erfarna, lag som har vikt ner sig för mindre. Men den här gången gav det effekt och efter en oerhört imponerande upphämtning kunde man också kliva upp i ledning med tio minuter kvar att spela. Nu resulterade det visserligen inte i någon historisk VM-medalj, men den mentala styrkan är något som man ska bära med sig inför framtida turneringar.
Hur betygsätter man det här?
Målet på förhand har varit att ta sig till en semifinal och det lyckades man faktiskt med. Men hur sätter man egentligen betyg på det här mästerskapet? Jag har en smått bitter eftersmak med tanke på hur enkel vägen till semifinal egentligen har varit. Man slapp de tre stora drakarna på vägen fram till semifinal och när Frankrike väl stod för motståndet, då åkte skämskudden fram under hela den första halvleken. Därefter stod man upp betydligt bättre i bronsmatchen, men man förlorar trots allt på nytt. Så betyget landar på en stabil trea på den femgradiga skalan – trots att man alltså var så oerhört nära ett historiskt VM-brons.
