Mitt kroppshat började i ett omklädningsrum

Då och då på jobbet i personalrummet hör jag hur de andra i personalgruppen diskuterar träning och kost, mestadels i samband med viktminskning. Majoriteten är kvinnor missnöjda med sin kropp som talar om hur de äter/vill äta på ett specifikt sätt för att gå ner i vikt eller pratar om hur de borde träna mer. Jag deltar aldrig i diskussionerna, det är något med dem som gör mig obekväm. Även om jag tycker att kost och träning är extremt intressanta ämnen, vilket är logiskt som utbildad idrottsvetare, så är det något som känns fel med att diskutera dessa ämnen i en stor personalgrupp på lunchen med fokus på ett missnöje rent utseendemässigt.

Nu förstår jag att ni alla sitter på spänn och undrar hur jag ska koppla det här till handboll. Jo, när jag förra veckan satt och åt min lunch och åter igen hörde ordet viktminskning i personalrummet så blev jag otroligt trött och det var då som det slog mig. Hur kan jag inte vara trött på höra hur kvinnor nedvärderar sig själva och sin kropp efter att ha växt upp med en hobby där man tillbringar så mycket tid i ett omklädningsrum med flickor/kvinnor som gjort samma sak?

Först och främst vill jag faktiskt ge handbollen en stor eloge för att vara en idrott som jag ser som öppen och tolerant inför olika förutsättningar, kroppsformer och styrkor. Det är en av anledningarna till varför jag alltid älskat handboll. På en handbollsplan har jag oavsett hur jag sett ut eller vad min vikt har varit känt mig hemma. På en handbollsplan har jag alltid känt mig stark och i grund och botten känt en självsäkerhet oavsett hur jag känt utanför planen. Det är sedan när man går in i omklädningsrummet för att duscha och byta om som något händer.

Mitt kroppshat började i ett omklädningsrum. Det började i ett omklädningsrum där flickor redan vid ung ålder konstaterade att de inte räckte till förrän de gått ner några kilon. Oftast var det de smalaste tjejerna som påpekade detta, vi andra höll oss mer i bakgrunden, antagligen med en känsla av att om de smala flickorna inte räckte till så var ju vi ännu mindre värda. Lika bra att försöka undvika att ta för mycket plats då och bli synad. När jag tänker tillbaka på det här känns det sorgligt, riktigt sorgligt. Att varje gång man skulle duscha svepa en handduk om sig som inte lämnade kroppen förrän man nästan stod i duschen med vattnet på, hur man började ifrågasätta storleken på sina kläder och hur man trodde att man skulle bli lyckligare om man bara vägde lite mindre och hade en smalare mage. Vi var alla offer för ett samhälle där vi kände att vårt värde låg i hur vi såg ut. Nu när jag märker hur vi vuxna kvinnor kommunicerar, vi som ska vara förebilder för yngre generationer så inser jag att vi fortsätter bidra till att unga flickor står i omklädningsrum och nervärderar sin kropp.

Du tillbringar så mycket tid på en handbollsplan där din kropp får slita, där den blir starkare, snabbare, och mer spänstig. Den ger dig det mesta du vill ha av den om du bara jobbar för det. Sedan går du in i omklädningsrummet och där är det som allt din magnifika kropp gjort för dig på träningen eller matchen är som bortblåst. Så hade jag det en lång tid av mitt liv när jag borde varit så otroligt nöjd och stolt över min kropp och allt den gjorde för mig. Det är inte lätt att som ung flicka i ett samhälle som säger att du alltid kan vara lite bättre, lite snyggare och lite smalare vara nöjd med sig själv, det känns nästan omöjligt ibland.

Även för mig som är 25 år och som kan analysera mina egna destruktiva tankar om min kropp är det inte alltid lätt. Men det svåraste är att tänka tillbaka på mig själv ung i ett omklädningsrum med en handduk hårt svept om min kropp, en kropp lika inlindad i kroppshat som handduken. Det gör ont. Faktum är att jag väger 10 kg mer nu än vad jag gjorde då, men känner mig mycket mer trygg i min kropp och uppskattar den på ett helt annat sätt, den är ju fantastiskt på så många sätt och vis. Jag önskar jag uppskattat den på precis samma sätt för 10 år sedan.

Går det att förbjuda negativt prat om sig själv och sin kropp i ett lag? Kanske ta ett beslut om att i omklädningsrummet så jobbar alla för en positiv kroppsuppfattning? Jag vet inte, men nog är det en intressant tanke. Jag personligen tror att det skulle kunna bli en positiv effekt i kombination med regelbundna föreläsningar om kost och självkänsla. Men oavsett kära föreningar och tränare därute, det här må vara ett dolt problem men det finns och något vi aktivt måste jobba med. Ni måste våga prata om det och diskutera i era lag. Idrott ger styrka både fysiskt och psykiskt, ett självförtroende och en känsla av att man kan klara av det mesta om kämpar. Så låt inte allt detta fantastiska försvinna när era spelare går igenom dörren till omklädningsrummet. Låt vår fantastiska handboll vara ett ställe där alla får en fristad från ideal, tankar på vikt och kroppshat. Samhället utanför får stå för den skiten.

Lisa Vettebring Geidenmark
27-årig tjej med rötterna i Smålands Jerusalem som numera bor i staden där alla heter Glenn. Utbildad idrottsvetare som arbetar med friskvård och som titulerat sig som handbollsspelare i 14 år. Tror på att träning är botmedel mot mycket men även att choklad kan vara det. Vill leva utan att ångra någonting och skriver därför relativt utelämnande krönikor om mig själv om saker som ligger nära hjärtat.

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here