Med anledning av Christoffer Ekmarks senaste blogginlägg tar jag mig friheten att uttala mig med ett par, mindre, anmärkningar.
Ekmark ställer nämligen en intressant fråga i ljuset av att det i och med i årets handbollsfinaler har gått fem år sedan man ändrade finalsystemet från ”bäst av en match” till ”bäst av fem matcher”: Vad är bäst för svensk handboll? Man skulle möjligtvis, Ekmark välvilligt tolkad, kunna skriva om frågan till, vilket finalsystem av ”bäst av en match” och ”bäst av fem matcher” är bäst? För man kan ju tänka sig något annat format. Bäst av sju matcher är ju inte ovanligt, eller varför inte ”först till fyra vunna primtalsmatcher, där alla vunna sammansatta talmatcher matcher ger 2 extra mål i varje primtalsmatch”. Hur som, min poäng är inte att anmärka på detta.
Anledningen till varför Ekmarks fråga är intressant är på grund av hur han tycks anse att man bör svara på frågan. Och notera, mitt syfte här är inte att ”svinga” mot Ekmark, utan istället att öppna upp för en insikt som i alla fall jag själv många gånger saknar i diskussioner liknande den Ekmark lobbar för. Ekmarks ord (min kursivering):
Vad tjänar klubbarna mest pengar på? Vad skapar mest intresse? Inte bara för herrhandbollen respektive damhandbollen. För allt. Ge mig en grundlig professionell utredning, nu eller om något år, som svart på vitt talar om vilka för- och nackdelar som finns med respektive upplägg. Det – ingenting annat som enskilda klubbars önskemål och gissningar – borde ligga till grund för beslutet.
Så vad betyder ”bäst” i Ekmarks fråga? Det tycks framför allt vara ett ekonomiskt värde som ska ligga till grund för hur man ska svara på frågan. Alltså, det bästa finalsystemet är det system som ger störst intäkter för klubbar. Systemet måste också skapa intresse för dam- och herrhandboll, även om det är, enligt mig, en smula oklart varför intresse är värdefullt i sig självt. Men det går ju såklart att förstå ”intresse” som ett instrumentellt värde – intresse brukar ju inte sällan leda till större intäkter. Ekmark får rätta mig om jag här tolkar hans text fel.
Ja, om det enda relevanta värdet för frågan i sak är ekonomiska intäkter så är frågeställningen relativt simpel. Men jag vill hävda att saker och ting inte är så simpelt. Som jag ser det så är problemet att man inte kan anta att det finns ett enda värde som är relevant för att svara på en frågeställning som är värdebaserad. ”Bättre” är en normativ term och något kan bara vara bättre (sämre) relativt värden, människors viljor och mål. En mer lämplig fråga – eftersom den tar diskussionen ett steg bakåt till det som faktiskt är av relevans – hade varit: Vad vill vi (handbollsälskare) att ett finalsystem ska uppfylla?
Självklart har Ekmark rätt i att ett relevant värde kan vara av ekonomisk art, men det finns såklart många fler relevanta värden. Här är några som kan anses vara relevanta (men vad vet jag!). Vad är ett rättvist finalsystem – vi vill väl att finalspelet på något sätt ska kora den, allt annat lika, rättmätiga vinnaren? Vad är ett hållbart finalsystem – vi vill väl inte att det ska krävas för många vunna matcher (mitt primtalsförslag) så att finalspelet egentligen handlar om vilket lag som har flest tillgängliga spelare? Och, givetvis, vad är ett ekonomiskt gynnsamt finalsystem – vi vill väl att det ska löna sig ekonomiskt att gå till, och eventuellt vinna, ett finalspel?
Att stirra sig blind på ett enda värde (ofta ett ekonomiskt) och sedan göra en ”professionell utredning” kommer, på grund av det enda iakttagna värdet, att reducera fenomenet ”finalspel” till att endast handla om en mätbar variabel. Kvantifiering av egenskaper hos ett fenomen kommer alltid, med nödvändighet, att ”skala bort” fenomenets alla vidare egenskaper och aspekter.
Låt mig avsluta ännu mer grundläggande. Någon form av undersökning kan aldrig ”svart på vitt tala om för- och nackdelar … med respektive [system]” så länge vi inte vet vad vi vill att ett system ska åstadkomma. Att förvänta sig att teorier eller förklaringar kan, mer eller mindre, härledas eller extrapoleras från observationer (data) är att begå ett misstag i empirismens fotspår. Vad man måste göra är istället att först, genom gissningar och kreativitet (och ja, jag menar detta ordagrant), forma en förklaring eller teori. Alltså, i det här fallet en förklaring av vad man vill att ett finalsystem ska åstadkomma. När man väl har en sådan teori på plats kan observationer och kritik vid ett senare tillfälle (kanske om något år) visa att man hade fel, och att man får försöka komma på en ny, bättre, förklaring. Denna insikt har jag filosofen David Deutsch (som också är en central person för kvantmekanikens tillämpningar) att tacka för.
Litteratur
Deutsch, D. (2011). The beginning of infinity: Explanations that transform the world. Penguin: UK.