Visselpipor som hörs från alla håll, utslitna Intersport-tofflor som släpar i marken, lagramsor från vartenda hörn och jublet från en publik vars lag precis skjutit bollen i mål. Nervositeten och stressen känns över hela området, men samtidigt sprider sig en en lättsam och härlig stämning bland alla man möter och ser omkring sig. Tjejer och killar i allt från 6 till 18 års ålder som springer runt, både inomhus och utomhus, för att få kropparna varma inför en kommande match – eller kanske bara för att bli av med överskottsenergin som sprutar ut i deras kroppar.
Det är verkligen någon alldeles speciellt, det här med att åka iväg på cup. Redan under de sista träningarna inför avresan så märks det i hela laget, alla är liksom lite spralligare, lite piggare och lite fnissigare, och under den sista dagen innan bussen rullar så sitter det där pirret i under alla dygnets timmar. I alla fall är det så här för mig, och har alltid varit. Det där pirret har aldrig försvunnit med åren, och den där alldeles speciella cup känslan lägger sig alltid bekvämt i hela kroppen så fort de 15 luftmadrasserna är intryckta i det minimala klassrummet.
Alla cuper jag, tillsammans med laget, har farit runt på under åren har gett mig så mycket. De har lärt mitt 10-åriga jag att sova borta utan mina föräldrar, dem har lärt mig att ta ansvar, att slappna av i de mest obekväma och stressade situationer, att stå ut med människor man egentligen helst vill strypa och så mycket mer. Men framförallt, så har alla dessa cuper gett mig så oerhört många minnen, minnen jag alltid kommer bära med mig.
Som den gången när vi fastnade i Mjölby i flera timmar under vår resa upp till Västerås och Irstablixten för att bussen fick punktering, eller när vi, efter en katastrofal första gruppspelsmatch, tog oss ändå till final i Hallbybollen. Men också minnen som när vi blev utslagna ur Partille Cup p.g.a. kassa domare, när jag missade Linus Svennings spelning på cup discot för att mina lagkompisar tog för lång tid på sig eller när jag, tack vare att jag haft just ett helt lag runt om mig, lyckats hantera hemska besked på allra bästa sätt. Alla de här minnena är saker jag förmodligen aldrig kommer att glömma, saker jag alltid kommer att bära med mig någonstans inom mig. Och jag är så glad att jag har fått uppleva allt det här, och så mycket mer, tack vare handbollen.