Vi publicerar här ytterligare ett skönt läsarbrev som beskriver kärleken till handbollen.
Som den Lundapåg jag är var det med facit i hand inget märkligt sammanträffande, att handbollen korsade min väg i min barndom. Jag minns, ett minne jag säkert delar med många andra, första handbollsmatchen i gamla Idrottshallen i Lund som jag såg. Det var kvartsfinal i SM-slutspelet mellan LUGI och IFK Ystad, och jag glömmer aldrig den stämningen som rådde under den matchen.
Farten, intensiteten och den glädjen som rann genom ryggmärgen hos alla som befann sig i Idrottshallen den kvällen, den glömmer man aldrig. Som Lundabo blir man, omedvetet eller medvetet, tvungen att göra att val av färg, antingen vinrött eller blått. För mig som 8-åring blev det nog ett omedvetet val, efter att ha beskådat min första handbollsmatch var saken klar, jag var vinröd.
Jag fortsatte min aktiva handbollskarriär i samma klubb under hela ungdomen och givetvis blev antagonisten de blåa i H43. Denna antagonism återfanns varenda år, under varenda match och under varenda duell på banan. Åren gick, man blev äldre och fann nya intressen utanför handbollen som med tiden blev mer intressanta, vilket gjorde att karriären som aktiv spelare tog slut och det på gott och ont.
Men ett par år efter man hade ”lagt skorna på hyllan”, ringer det i telefonen. Det är min gamla lagkamrat från LUGI som vid den tidpunkten, var aktiv som ungdomsledare i H43. Mina gamla lagkamrat undrade, till min förvåning, om jag hade möjlighet att ställa upp som ledare i det lag han tränade.
Jag trodde först han skojade, men märkte givetvis att det var en fråga av seriös betydelse, och då blev man mer smickrad än förvånad. Men jag tackade artigt nej till förfrågan, jag kände hur antagonisten inom mig styrde mina känslor, ”Pontus du kan ju inte bli tränare i H43”. Den gången tog det emot att ens tänka tanken att jag skulle tjänstgöra i den blå uniformen. Men någon vecka senare ringer det igen, det är min kamrat återigen, och han har samma ärende.
De behövde verkligen någon som kunde ställa upp som tränare. Denna gången kände jag att gjorde mitt första medvetna val i handbollskarriären, med hjälp av tjat och att väcka mitt samvete, lyckades min gamla lagkamrat övertyga mig att ”prova på”. Som det var sagt, jag kom ner på träningen och hälsade på laget, och på direkten kände jag att jag var hemma igen. När jag kom hem igen efter min första träning som tränare, förstod jag något som jag aldrig förstod som ungdom.
Det är inte färgen på tröjan som jag älskar, det är handbollen jag älskar. Det gick helt enkelt upp för mig att det inte var den vinröda eller blåa färgen som gav mig ”kicken” och glädjen. Nej det var individerna på banan som skapade detta, glädjen i deras anleten, glöden i ögonen och den gemenskap som handbollen gav dem.
Antagonisten inom mig var borta, det var inte längre svart och vitt, det var inte längre vi mot dem. Jag hade blivit ett med sporten, ett med handbollen.
Pontus Warg