”Om vägen var rak, men vägen
är skruvad som en psykopat min vän
Stig till toppen av världen
Där änglar leker
Res dig efter varje smäll
Du har en ängel på din axel
Din tid kommer”
Ur Din tid kommer med Håkan Hellström
Idag var jag på en heldag med Bris där psykisk ohälsa bland barn och ungdomar stod i fokus. Det var en fantastiskt fin dag men naturligtvis så tog det lite på hjärtat att se statistiken på hur unga i Sverige egentligen mår. Redan 2009 när jag började studera på högskola så fick jag se den här deprimerande statistiken och det kändes galet att vi nu sju år senare fortfarande har stora problem med barn och ungas hälsa i Sverige. Det pratades om hur det går att se att något hände under 90-talet som gjorde att unga mådde allt sämre och som fortfarande håller i sig. Som 90-talist satt jag där och nickade när det pratades om att faktorer som verkar spelat stor roll var bostadsbristen och arbetslösheten. Det tar helt enkelt på oss unga att leva i ett samhälle där jobb och bostad ibland, om inte ofta, kan kännas ouppnåeligt.
Jag vet känslan av hopplöshet. Jag har inte en enda dag sedan jag tog studenten 2009 varit arbetslös men jag har också i två och ett halvt år slitit som ett djur att få ett jobb inom branschen jag utbildat mig inom i tre och ett halvt år. Platsbanken har varit en av mina mest besökta webbsidor, jag har sökt befintliga tjänster, jag har skickat spontanansökningar, gjort projekt utanför jobbet för att få ett ännu starkare CV men knappt kommit någonstans på vägen. Jag har precis som många andra unga hamnat i något slags vakuum där man är underkvalificerad för jobb i sin bransch för man saknar år med praktiskt erfarenhet (hej Moment 22, inget jobb ingen erfarenhet). Men man får inte heller komma på vissa arbetsintervjuer för att man är alldeles för överkvalificerad för jobbet och de vet att så fort man får något bättre, ja då drar man. Jag har jobbat med allt möjligt och ibland trivts men ändå längtat vidare och ibland har jag vaknat på morgonen och tänkt; ”Livet måste vara mer än det här”. Jag har haft, och har ännu, stor ångest över detta och ändå på något sätt så tillhör väl jag de ”lyckligt” lottade då jag aldrig helt stått utan jobb.
Jag var och kikade på min kusin förra helgen som spelade handbollscup här i Göteborg. Jag känner mig alltid lite stolt när jag ser mina kusiner spela oavsett deras insats. Jag känner en genuin glädje för att de väljer idrotten och jag hoppas att de kommer stanna inom idrotten länge oavsett vilken idrott det blir. Det är något speciellt med att se de unga spelarna och det är en skräckblandad förtjusning att tänka på hur mycket de har framför sig, både inom idrotten och utanför. Jag har alltid sett handbollen som en stor faktor till vilken typ av människa jag är idag och anser att handbollen gett mig väldigt mycket. Jag hoppas det kan vara så får många av er som läser det här också. Idrotten, och då framförallt handbollen, har gjort mig till en kämpe i ett samhälle som ibland känns som ett dårhus. Det är jag tacksam över.
Under min tid som handbollsspelare utvecklade jag styrkan att aldrig ge upp i en match, inte ens de matcherna vi låg under med 20 mål. Jag vägrade hänga med huvudet utan kämpade till slutsignalen löd. Det spelade ingen roll om mina medspelare hade gett upp för länge sen, jag kämpade på själv. Den mentaliteten bär jag ständigt med mig. Till skillnad från under match så tillåter jag mig själv numera att bryta ihop ibland, för det måste man tillåta sig ibland i livet, men jag kommer alltid igen. Oavsett hur tufft det är så är det bara att fortsätta kämpa. Det är en av de viktigaste sakerna jag tar med mig från handbollen och som jag fick hjälp med att befästa genom positiv respons från till exempel tränare.
Alla ni som har chansen att träna barn och ungdomar inom, snälla gör allt ni kan för att göra dem till kämpar på planen, i bassängen eller vilken arena det än gäller. Arbeta hårt med att de aldrig ska hänga med sina huvuden utan alltid kämpa in i sista sekund. Precis som vi jobbar för att de ska kunna hoppa högt eller springa fort måste vi jobba med deras psyke. Har vi tur tar de sedan med sig det ut i den tuffa världen där den typen av mentalitet kommer vara en nödvändighet, för de kommer inte ha det lätt. De har de inte lätt nu heller. Det finns en oro för framtiden, barn och unga är mer medvetna än vad vi tror om hur samhället ser ut, och det finns en stor ångest i och med alla sociala medier där perfekta fasader visas upp. Jag tror att sociala medier spelar stor roll i vårt välbefinnande oavsett ålder då vi matas med hur vi bör leva, hur vi bör se ut, vad vi bör uppleva osv. Men som vuxen kan det vara lättare att sortera i all information vi får och veta vad som ska hamna i ”papperskorgen” Jag vet att unga har det tufft för att jag arbetar med ungdomar fem dagar i veckan, men även för att det inte är så länge sedan jag befann mig där de är nu. Det är inte alltid lätt att vara 26-åring heller men jag vill gärna tro att det allra värsta ligger bakom mig.
Hursomhelst, så hoppas jag att idrotten och ni tränare skapar kämpar som klarar motgångar och som ständigt arbetar så gott de kan för att nå sina mål i livet. Vi kan ge dem bra verktyg som de sedan förhoppningsvis kan använda både inom idrotten och utanför.
Och till alla er unga, saker är inte alltid lätta och det är tufft att vara ung i dagens samhälle, svintufft ibland. Men håll i och kämpa på, för er tid kommer. Förr eller senare. Jag tror på er.