På lördag kommer jag gå till min kompis Jespers grav och tända ett ljus. Han gick bort året vi fyllde sjutton. På väg hem från fotbollsträningen blev han påkörd av en bil och dog av invärtes skador i ambulansen på väg till sjukhuset. Jesper älskade fotboll. Han brukade påstå att han kunde finta upp vem som helst på läktaren, huruvida det var sant eller inte låter vi vara osagt. Jesper var en speciell person, han levde för stunden utan att tänka för mycket och han är än idag en inspiration för mig. Med honom i minnet vågar jag göra lite mer och känna lite mer.
Jag tänker på honom extra mycket just nu dels för det är den tiden på året då vi speciellt mycket tänker och hedrar människor som inte längre finns med oss, men även av en annan anledning. Jag var mittsexa i 11 år innan jag valde att skola om mig till niometare. Att byta position vid äldre ålder kan vara utmanande, kanske mest för att man tvingas inse att saker inte längre kan gå på rutin utan helt plötsligt måste man tänka på vad man gör. Att vara mittsexa hade jag antagligen fixat i sömnen, men att vara niometare känns det ibland knappt som jag kan vara i fullt vaket tillstånd. Okej, jag är hård mot mig själv, som alltid.
Vet ni, jag har inte skjutit ett enda hoppskott den här säsongen, inte ett enda litet hoppskott. Det finns någon spärr i mitt huvud som säger stopp varje gång kroppen känner sig redo att ta tre steg för att sedan hoppa och skjuta. Jag är rädd för att missa. Uppenbarligen kan jag skjuta avstämda skott men just hoppskotten händer inte. Därför tänker jag på Jesper. Han hade skrattat åt mig och sagt att det bara är att skjuta. ”Vad är det värsta som kan hända? Att du missar? Då får du väl sätta nästa.”
Det är ju egentligen inte svårare än så. Missar jag måste jag försöka igen. Världen går inte under för jag missar ett hoppskott på en handbollsplan i Göteborg. Och just det, det kan ju faktiskt bli mål också. Jesper kommer aldrig mer få chansen att göra mål eller sätta en perfekt passning på fotbollsplanen. Men jag har chansen att göra nästan vad som helst och det minsta jag kan göra är att ta den chansen.
När jag tänder ett ljus på Jeppes grav på lördag i min hemstad ska jag lova honom att göra minst ett hoppskott nästa match. Naturligtvis efter att jag fintat upp motståndarlaget på läktaren.