”Du saknar pondus” – Krönika om respekt

”Dem är ju rätt bra för att ha en kvinnlig tränare” eller ”men det är ju mer prestige i att träna killar” är kommentarer jag har hört väldigt ofta, tyvärr för ofta. Även om jag vet att många säger det för att normen säger så, så tänker jag ändå att det har blivit fel någonstans.

Nej, detta handlar inte om att det är männens fel, feminism eller att jag vill ha en klapp på axeln. Utan jag vill synliggöra någonting som saknas och hoppas på att du som läser detta nästa gång tänker efter, kort och gott handlar det om respekt.

Jag började spela handboll när jag var 6 år, blev ledare när jag var 14 år, blev en del av ungdomsrådet när jag var 24 år och skribent när jag var 26 år, dessutom har jag både ts1 och ts2 utbildning. Med andra ord har jag sett och hört en hel del samt samlat på mig en hel del erfarenhet och kunskap. Ändå får jag höra kommentarer som ”men du kan faktiskt inte ha ett killag, du saknar pondus”, ”men han har lite mer livserfarenhet än vad du har. Men du kan vara assisterande eftersom du sitter på så mycket kunskap” eller ”lilla gumman, han är ända man”. Att inte få chansen att visa vad man kan och vad man går för är ett problem som gör det svårt för mig och andra i min situation att lyckas. Att ständigt få höra att man ”saknar pondus” sätter käppar i ens planer. Att bli kallad ”lilla gumman” gör mig förbannad. Att fastna på steg 1 av 10 gör att man till slut ger upp. Att tillhöra föreningar som ständigt prioriterar männen före gör att man slutar.

Jag köper att vissa, tillochmed många män antagligen kan mer än mig. Det är inte där skon klämmer, och jag förnekar inte att många män även de kämpar för att lyckas. Men jag är trött på bristen på respekt mot mig och andra kvinnliga ledare. En bekant läser ts3 och anses fortfarande inte tillräckligt kompetent för att få ha äldre killag. Hade hon varit en kille/man med en ts3 utbildning vore det nog väldigt annorlunda. Då hade personen nog setts som en lovande ung tränare. Nu har hon istället fått ta det hon får med ingen möjlighet att begära vad hon vill ha, för begär vi någonting så är risken att vi inte får någonting alls. Det är också många föreningar som enbart har manliga tränare från B-ungdom och uppåt. Hänger man på twitter och läser alla presentationer av ledare inför nästa säsong så hittar man inte ofta en kvinnlig ledare. Kanske är de föreningar som rekryterar kvinnliga ledare inte på twitter eller så kanske presenterar man inte sina kvinnliga ledare men någonstans undrar jag vad problemet är.

Varför kan inte vi bedömas utifrån våra kunskaper och ledarskap istället för vår pondus? Varför skulle jag vara assisterande till någon med mer livserfarenhet när jag sitter på kunskapen? Vad är det för skillnad på min kunskap och en mans kunskap? Varför är min ts3 mindre värderad än en mans? Varför tror många inom idrottsvärlden att den kunskapen männen har är den ”rätta” kunskapen? Varför väljer andra ”kollegor” att se ner på mig som ledare eller mitt lag för att jag är tjej? Jag tror ändå vi har kommit såpass  långt i vår utveckling som människor att vi idag kan uppskatta varje individ för sin kunskap och inte kön. Jag hoppas att tjejerna om 5-10 år som brinner för att bli ledare får samma möjligheter som killarna. Egentligen hoppas jag att det sker nu men jag är inte längre naiv.

Möjligen är det mycket begärt att börja bli bedömt för sin kompetens istället för ens kön och möjligen är detta ett arbete som kommer ta år att nå upp till, men det är aldrig försent att tänka efter. Ta en titt på föreningarna du har omkring dig och tänk på hur du själv har reagerat mot en kvinnlig eller yngre kollega. Varför har du reagerat så? Om vi alla kan bli respekterade så tror jag att en del av dessa ledarproblemen skulle försvinna. För jag köper inte helt att det är en brist på ledare, utan det är brist på den specifika ”manliga ledaren som har pondus och livserfarenhet”. Börjar vi kolla bort från denna normen av ledare tror jag många föreningar helt plötsligt skulle hitta ett gäng nya ledare som sitter på en del kunskap.

Förra året frågade någon mig vad mitt mål med handbollen var och mitt standard svar var ”Jag vill bli ledare på en hög nivå”. Idag vill jag inte det längre för jag är trött på att bevisa att jag är tillräckligt bra. Jag respekterar mig själv för mycket för att jobba med människor som inte respekterar mig. Är vi inte försiktiga så finns möjligheten att vi går miste om många blivande Helle Thomsens.