Cecilia Jansson delar med sig av sina tankar när man tvingas ge upp sina drömmar om att spela handboll.
Jag är en av oss alla som tillslut efter många om och men insett att min kropp klarar inte av att spela handboll. Jag är idag 19 år gammal och genomgått 10 knäoperationer och blir dagligen påmind om hur mycket handbollen har förstört mina knän. Allt jag ville var att få spela handboll precis som alla kompisar, precis som mina syskon, precis som alla. Men någonstans gick allt snett och läkarna fick tillslut tvinga mig från fortsatt handbollsspel.
Jag minns att min absolut största fråga var hur jag skulle gå vidare. Jag skulle inte längre få åka till träningarna, jag skulle inte längre få åka på matcherna, ingenting, det kändes som att någon tog mitt liv ifrån mig. Allt jag såg på andra sidan tunneln i barndomen var handbollen ingenting annat. Det var tufft att ta steget ifrån planen och ställa skorna på hyllan vid 15 års ålder.
Jag spelade handboll i 9 år flera gånger i veckan och när jag blev tvungen att sluta med handbollen insåg jag snabbt att jag blev tvungen att hitta något nytt intresse som ersatte all tid jag hade lagt på handbollen. Men jag var envis, handbollen betydde så fruktansvärt mycket för mig. Jag bestämde mig för att pröva på domarlivet på miniplan, då det inte är så mycket spring för domaren. Jag gick kurs och sen började jag döma, men idag vet jag helt ärligt inte hur jag tänkte där. Självklart var en domarkarriär ingenting för mina knän heller.
Allt kändes hopplöst för ett tag, jag ville bara få vara kvar i handbollsvärlden, det var allt jag ville. Tillslut gick jag tränarutbildning och gick sedan in som tränare för nybörjare. Då kändes det som att livet var tillbaka, jag åkte på träningar igen, jag åkte på matcher igen med mera. Allt kändes som innan fast jag nu var tränare. Att lära ut andra var något som betydde mycket för mig, att se handbollsspelare utvecklas. Tyvärr höll inte tränarkarriären så länge heller, knäna sa ifrån där också. Jag insåg när jag hoppade runt på kryckor på ena träningen att jag måste sätta stopp för mig själv och ta mina skador på allvar.
Jag tog tillslut beslutet att helt och hållet lämna handbollen på alla plan, det var tufft, riktigt tufft. Men jag är ändå glad att jag tog det beslutet där och då. Jag har tyvärr hunnit med ett flertal operationer till sedan jag tog steget ut från handbollsvärlden helt. I nuläget kan jag inte springa överhuvudtaget, jag är nu mitt uppe i min rehabilitering och är förhoppningsvis frisk om nio månader hoppas läkarna. Jag har genomgått 4 operationer på 5 månader, siffror som för mig är mardröm, jag är ung och ska inte behöva vara med om detta.
Om du precis som jag går igenom en liknande resa eller precis har börjat denna typ av resa, så är mitt absolut största tips att hitta något nytt intresse som ersätter all tid du la på handbollsplan. Det kan vara allt ifrån en tränarkarriär eller domarkarriär eller något helt annat. I mitt fall har jag fått upp ögonen för fotografering, det är något som verkligen har räddat mig mitt i allt kaos. Det kanske låter omöjligt att hitta något som ersätter, det tar tid, men tro mig det kommer komma upp ett intresse som tillslut ersätter tiden. Antingen någonting inom handbollen på ett lugnt plan eller något helt nytt oväntat intresse.
Jag känner mig ibland så ensam kring denna typ av resa, men jag vet att vi är många som går igenom detta. Jag vill bara säga åt er att sluta aldrig kämpa, resan utan fortsatt handbollsspel är tuff, men man tar sig igenom det tillslut på något sätt. Idag har jag börjat åka med min syster när hon dömer och jag kommer förhoppningsvis spendera min sommar som tränare på Stadium Sports Camp. Det finns lösningar, jag kommer alltid ha ena foten och hjärtat kvar inom handbollen. Något vi alla kan komma överens om är att det är bara tuffa som spelar handboll.