De riktiga hjältarna inom svensk handboll

Foto: Lisa Vettebring Geidenmark

Tacksamhet. Det var känslan jag fick när jag nyligen betalade in pengarna till den nya klubben jag ska spela handboll med den här säsongen. Jag kände tacksamhet för jag hade råd med medlemsavgiften utan att behöva låta något annat viktigt bli lidande. Det fick mig att tänka på alla år mina föräldrar betalat medlems- och träningsavgift till mina handbollsklubbar, alla par handbollsskor de köpt till mig, alla cuper de sett till att jag kunnat åka på. Mamma och pappa, jag är så tacksam så ni kan inte ana.

Mina föräldrar var inga höginkomsttagare, att låta mig och min syster vara en del av den organiserade idrotten kan inte alltid varit lätt ekonomisk. Jag till exempel åkte på en del resor såväl med klubblaget som skollaget och det var mycket pengar som togs ur egen ficka. Men jag kunde alltid åka med, jag behövde aldrig avstå från något inom handbollen och som vuxen känns det som en av de finaste gåvorna jag kunde fått som barn och ungdom.

Den svenska idrottsrörelsen vill vara öppen för alla, det är en av grundstenarna i filosofin angående hur barn- och ungdomsidrotten ska vara och något som skiljer Sverige från många andra länder. Vi vill integrera och engagera. Men att utöva organiserad idrott är inte en rättighet, det är ett privilegium. Det är en socioekonomisk fråga där flera faktorer spelar in som närhet till idrottsplatser/arenor, kultur, tid och såklart den ekonomiska situationen. I den bästa av världar hade alla barn och ungdomar i Sverige haft möjlighet att vara en del av den organiserade idrotten men så ser inte verkligheten ut

Inom den organiserade idrotten hittar vi kostnader som medlemsavgift, träningsavgift, avgift för licens och försäkringar, kostnader för cuper, läger och turneringar. Låt oss inte heller glömma utrustning eller körande till och från matcher. Vissa tecken tyder på att den organiserade idrotten håller på att bli dyrare då allt fler kommuner minskar sina bidrar till lokala föreningar. I takt med att spontanidrotten minskar i det svenska samhället är det enormt viktigt att se till att få in så många barn och ungdomar som möjligt i den organiserade idrotten. Men hur ska vi någonsin kunna begära att människor i en svår ekonomisk situation lägger flera tusen per år på sina barns fritidsintressen?

Jag vet att det finns många föräldrar och närstående där ute som kämpar ekonomiskt för att deras barn och ungdomar ska ha chansen att idrotta och jag bugar för er. Ni är hjältar, såväl för barnen och ungdomarna, som för samhället. Och ni som inte har råd att låta era barn och ungdomar idrotta, jag ska kämpa för er och göra vad jag kan. För om det är något jag som utbildad hälsopedagog och handbollsspelare sedan 9 års ålder tror på så är det att idrott för barn och ungdomar borde vara en rättighet snarare än ett privilegium.

27-årig tjej med rötterna i Smålands Jerusalem som numera bor i staden där alla heter Glenn. Utbildad idrottsvetare som arbetar med friskvård och som titulerat sig som handbollsspelare i 14 år. Tror på att träning är botmedel mot mycket men även att choklad kan vara det. Vill leva utan att ångra någonting och skriver därför relativt utelämnande krönikor om mig själv om saker som ligger nära hjärtat.