För en vecka sedan satt jag framför Nyhetsmorgon för jag visste att en bloggare jag länge följt, Elaine Eksvärd, skulle prata om ett ämne som jag tycker alla borde ta del av. Elaine kom nyligen ut med att hennes pappa utsatt henne för sexuella övergrepp som liten i samband med att hennes biografi Medan han lever publicerades. Det här med sexuella övergrepp på barn är ett känsligt ämne, ett obehagligt ämne, ett livsviktigt ämne. Precis som många andra obehagliga ämnen så vill vi helst inte prata om det, vilket skapar en tystnad som gör att alla som blivit utsatta inte vågar berätta sin historia eller berätta att de blir utsatta. Med vår tystnad ger vi stöd till förövarna.
Jag förstår att det är ett jobbigt ämne att prata om, jag har ju inte ens barn men tycker ändå att det är jobbigt för det är så otroligt svårt att ens kunna greppa att övergrepp på barn sker. Men det gör det och vi kan inte blunda för det, det enda vi kan göra är att skapa en så trygg miljö för barnen som möjligt och det börjar med att sluta vara tysta.
Elaine är väldigt ärlig med sina känslor för släkten på hennes pappas sida, hon berättar hur ont det gör och hur mycket ilska hon känner över det faktum att hennes anhöriga valde att blunda. Hur hon fått sms skickat till sig efter hon gick ut med övergreppen för allmänheten men hur de i sociala medier inte backat henne eller skrivit något om boken. Det är som samma tystnad som när hon var liten fortfarande finns kvar hos människor hon borde kunna räkna med. Hon skriver om hur hon upprepade gånger under sitt liv berättat för sin släkt om vad som pågick och hur hon aldrig förstod hur de kunde välja att fira jul med en man som förgripit sig på sin dotter. Det enda hon fått av dem var alltså sms efter efter en TV-sändning fast de haft 15 år på sig att stå upp för henne och det hon genomlidit.
Det här känns typiskt. Vi pratar om att vi i Sverige inte alls har samma hederskultur som inom många andra kulturer, vilket delvis må vara sant. Men nog finns det allt en hederskultur. När anhöriga kommer med bekännelser eller öppnar sitt hjärta så är reaktionen hos många vad andra ska tycka. ”Vad ska folk tro om vår familj/släkt”?. ”Vad ska folk tro om mig som förälder/anhörig”. Det är därför det finns en så stor rädsla att bekänna saker, för vi är så rädda att de som står oss närmst faktiskt inte kommer vara på vår sida när vi behöver dem som mest. Att komma ut som ett offer för sexuella övergrepp, att komma ut som homosexuell, att komma ut som en människa som viker från normen, det är tufft. Ofta går många igenom ett helvete redan innan de berättar sin historia och att sedan när historian är berättat få uppleva ett helvete igen av de människorna som man tror och önskar att man ska kunna lita på är mer än vad jag ens kan ta in. Aj.
Nu undrar ni kanske varför jag som inte ens har barn tar upp det här ämnet, jo för att Elaine sa intervjun i Nyhetsmorgon en sak som gick rakt in i hjärtat på mig. Hon sa att det är synd att det är de som är utsatta som ska få sitta och prata om detta ämne och hon har ju helt rätt. Vi som aldrig blivit utsatta har ju minst lika stort ansvar att föra den här diskussionen, kanske ännu större ansvar till och med. Det är därför jag väljer att lyfta det här ämnet.
Under den här intervjun var även Patrik Sjöberg medverkande och pratade om de övergrepp han blivit utsatt för som ung av sin styvpappa, som även var hans tränare, Viljo Nousiainen. Det finns dåligt med studier som visar på hur vanligt det är med övergrepp inom idrottsvärlden men visst sker det, kanske till och med mer än vi kan ana. I och med att idrottare kommit ut med att de blivit sexuellt utnyttjade har det även kommit ut vuxna som berättat hur de delvis, direkt eller indirekt, sett tecken på vad som pågår. Vuxna som inte vetat hur de ska deala med det eller hur mycket de ska lägga sig i. Jag säger såhär, lägg er hellre i en gång för mycket än en gång för lite.
En av de viktigaste faktorerna till övergreppen kan vi antagligen hitta i relationen mellan tränare och idrottare där idrottaren i många fall är starkt bunden till och beroende av sin tränare. Patrik Sjöberg är en av de människorna som stödjer den teorin då han valde att bo med Viljo när han och hans mor separerade för att Patrik tänkte att det var bästa beslutet för hans idrottsliga karriär. I den stunden var det viktigare att bli bäst i världen än att ha en trygg barndom och då var Viljo den personen han var tvungen att välja, det var hans upplevda känsla.
Idrottsföreningar är beroende av människor som är villiga att arbeta ideellt. Sveriges ungdomsidrott är beroende av alla de människor som ställer upp för liten ersättning eller knappt någon alls för att leda våra ungdomar och göra det möjligt för dem att idrotta. Vi är dem evigt tacksamma. Men vi får inte vara så tacksamma att vi inte begär utdrag ur belastningsregistret, något alla idrottsföreningar har rätt till. Vi får inte heller vara så tacksamma att vi inte har kurser med nya och gamla tränare/ledare där man pratar om dessa frågor och går igenom policys angående hur sexuella övergrepp ska hanteras. Vi får inte heller vara så tacksamma att vi väljer att inte prata med föräldrar till barnen i idrottsföreningar om detta så att de i sin tur kan prata med sina barn om integritet och när man alltid ska säga stopp. Vi kan bara vara tacksamma till en viss gräns när tre barn i varje klass någon gång blivit utsatt för sexuella övergrepp, varav 85 % har blivit det innan en ålder av 11 år.
Vi lär våra barn att lyda, lyssna, säga tack och att titta åt båda håller när de ska korsa gator. Men vi är väldigt dåliga på att prata med dem om att de inte behöver krama någon om de inte vill, att de har privata områden som absolut inte vem som helst får röra, att tränare inte bör vara i omklädningsrummet när de byter om och att om något händer så behöver de aldrig vara rädda för att berätta om det.
Låt oss komma ihåg två viktiga saker:
1. Där barn finns, där finns pedofiler. Hur otäckt det än är så är det tanken viktig för att förstå att vi i tid måste prata med barn om integritet och gränser. Det är aldrig för tidigt men det kan alltid vara för sent.
2. En vuxens heder går aldrig före ett barns säkerhet.