Comeback

Foto: Lisa Vettebring Geidenmark

Comeback, ett mäktigt ord. Ett ord som står för optimism, återuppståndelse och nystart. Så här i början av en ny handbollssäsong så är det en hel del, såväl unga som gamla, som gör comeback efter uppehåll av olika anledningar.

Jag kommer ihåg min första comeback efter ett uppehåll på två år på grund av skador. Det var inte helt frivilligt som jag, 21 år gammal, äntrade en handbollsplan utan jag var ett offer för påstridiga vänner som var på sugna att börja lira igen. Det slutade med att jag gick hem och grät i duschen efter träningen. Allt självförtroende som jag byggt upp under mina tidigare elva säsonger var som bortblåst och jag kände mig dålig.

När jag var tvungen att ta en paus från handbollen på grund av skador så var jag även tvungen att skapa en ny identitet. Jag var inte längre den där handbollstjejen som alltid planerade mitt liv efter träningar och matcher utan jag var någon annan, men vem visste jag inte riktigt. Jag la all handboll på hyllan och ingenting som hade med handboll att göra intresserade mig längre och allt som tiden gick så skapade jag en ny identitet som inte innehöll idrotten jag tidigare andats. Det var mitt sätt att gå vidare.

När jag gick på första träningen efter mitt uppehåll så var det som att mitt huvud förväntade sig att jag direkt skulle kunna glida tillbaka in i min gamla identitet, att allt skulle komma tillbaka, och att jag skulle kunna prestera på handbollsplanen precis som jag en gång hade gjort. Av den anledningen dömde jag mig själv hårt trots att jag istället borde varit ödmjuk och gett mig en klapp på axeln för att jag ens vågade ta steget att prova spela handboll igen med ett nytt lag efter svår skadeproblematik.

Trots att de första träningarna kändes extremt jobbiga rent mentalt så gav jag inte upp och innan jag visste ordet av så hade en hel säsong gått. Jag hade accepterat att jag dög även att jag inte låg på samma nivå som förr och det kändes okej till slut, för visst var det roligt att spela handboll ändå. Jag lärde mig att handbollen kan vara allt men även bara en liten del av en själv och det kan kännas bra oavsett.

I år gjorde jag en ny comeback efter två års frånvaro, men med en helt annan inställning än vad jag hade min första comeback. Jag gick till träningen med tanken att det får gå som det går men oavsett kommer det vara fantastiskt att få vara en del av gemenskap, kasta en boll och utmana alla hjärnspöken samt gamla skador. Vet ni, det var precis så roligt som jag hade föreställt mig.

Så alla ni där ute som gör comeback den här säsongen, lova mig att inte döma er själva för hårt, ibland tar det ett tag att komma tillbaka. När du lärt dig att spela handboll är som att cykla, det sitter i ryggmärgen. I början är det kanske lite vingligt men allt eftersom tiden går kommer det bli mer och mer stabilt och en dag kommer du kanske våga släppa styret igen.

27-årig tjej med rötterna i Smålands Jerusalem som numera bor i staden där alla heter Glenn. Utbildad idrottsvetare som arbetar med friskvård och som titulerat sig som handbollsspelare i 14 år. Tror på att träning är botmedel mot mycket men även att choklad kan vara det. Vill leva utan att ångra någonting och skriver därför relativt utelämnande krönikor om mig själv om saker som ligger nära hjärtat.