Jag har pysslat med handboll i nästan 15 år, som spelare, som tränare, som domare, jag har arbetat runt VM och agerat mellanhand spelare och styrelse. Jag har snart överlevt 22 år, jag har dömt de senaste sex, men det är först idag jag insett vilken skada man faktiskt kan göra som domare.
Fyra sekunder kvar på klockan, högerkanten tar ett skitläge, övertramp, bollen går i mål. Jag står perfekt, ändå blåser jag för mål. Avgörande? Verkligen inte. Sista matchen för säsongen, toppen mot botten, där toppen vann med 20 mål, om inte 30. Efteråt påpekade tränaren det, och min kollega. Men ingen var arg, det var i alla fall betydelselöst. Det var min första seniormatch, 18 år gammal. Där insåg jag vilken makt jag har, men än värre saker kan hända på grund av mig än att ett lag förlorar en match de kanske borde vunnit.
Jag ska inte påstå att jag är en bra domare, det överlåter jag till andra, men jag brukar blåsa ett par matcher varje helg. I mina områden skriks det efter domare, jag kan lätt avverka 25 mil en helg för två matcher och då är det en jävla tur att farsan lånar ut bilen. Mina helger går i stort sätt åt till att döma handboll, med lite tur lyckas jag få tid att spela en match själv, mina vänner har jag inte sett sen november och min flickvän tjatar om att åka till Stockholm över dagen, kanske i maj.
Man missar alltid nåt övertramp eller ett stegfel. Förlåt, men så är det. Och jag brukar säga att jag gör aldrig en bra förstamatch. Men idag har vi hamnat där man inte får hamna.
Jag förstår att en 15-åring, som blir nedtryckt i skorna sin första match, inte vill döma mer. Jag själv hade tur, jag dömde mina första år med min lillebror, och pappa var alltid med och stöttade oss. Hade inte lillebror varit så lat törs jag nog säga att vi skulle kunnat döma elitserien en dag. Det är lätt att döma med någon som tänker som en själv. Det är omöjligt att döma med någon som inte kan.
Som domare måste du veta mer än reglerna, du måste veta när du ska blåsa, när en spelare inte längre ska få försöka ta sig förbi, när det går från ”genombrott” till ”farligt spel”. Man måste kunna positionera sig så man inte hamnar i vägen, samtidigt som man har uppsyn på spelet. Man måste planera sitt hemlöp, så man inte riskerar att krocka med kontrande spelare som bara har fokus på boll. ”Backa aldrig” är uppmaningen på utbildningarna. ”Spring framåt och vrid upp huvudet istället, löp hellre till andra långsidan än hamna i vägen för en kontring”.
När en spelare så uppenbart knuffar en motståndare i ryggen på kontring, just i skottögonblicket, måste du som domare göra mer än att bara blåsa för mål, det röda kortet måste fram, så knuffen inte kommer nästa gång. Det spelar ingen roll om den inte är hård, den får inte finnas, jag måste ta bort den, och jag måste kunna göra det utan att få skit av tränaren eller glåpord från läktaren resten av matchen.
Idag har vi en domarbrist, en brist som kommer av att spelare, ledare och folk på läktaren inte uppskattar det jobb vi gör. Man får utstå en hel del skit, man får kritik för varje ”fel” och tvingas försvara många domslut, även fast jag som domare bedömer att det var en dragning i arm eller knuff i sidan. Det är min bedömning som gäller, inte morfar på läktaren.
Det är allas, spelare, ledare, folk på läktaren, styrelser och förbundets ansvar, att tillsammans lösa problemet. För snart kan vi stå där, utan nya domare, där bra domare slutar för att de får för mycket skit eller blir för gamla, och där dåliga domare, som riskerar spelares hälsa, står kvar. Och där spelaren som blir knuffade i rygg på kontring slår huvudet först i stolpen. Tro mig, det är inte speciellt skönt.